En sådan fråga är "Var får du allt ifrån?"
Jag brukar svara ungefär såhär:
Var — kan man gissa — befann sig de som nu sitter i det här rummet för åtta timmar sedan? Antagligen var man hemma i sängen, sysselsatt med att sova. Och medan man var sysselsatt med att sova var man också sysselsatt med att för sig själv berätta de sagor som man dagen därpå kommer att kalla sin nattliga dröm.
Som jag ser saken består min nattliga dröm av två element: min kärlek och mitt hat. När den nattliga drömmen kommer att domineras av min kärlek blir den så behaglig, skön och upphetsande att jag vet att den här drömmen vill jag drömma varje natt. Men den nattliga drömmen låter sig inte styras. Den nattliga drömmen är inte underkastad min vilja. Därför får jag finna mig i att nästa natt befinna mig i ett annat landskap, kanske ett träskområde där jag naken springer genom ett gyttjigt vatten som når mig upp till midjan. I vattnet finns giftormar och jag känner ormkropparna mot min nakna hud och vet att det bara är fråga om sekunder innan jag blir biten. Och så vaknar jag av mina egna ångestskrin. I den senare drömmen är det mitt eget hat som tagit gestalt och börjat jaga mig. Hur jag än bestämmer mig för att aldrig mer drömma något liknande så är mardrömmen snart där igen. Den nattliga drömmen skapas i processer som inte enkelt låter sig påverkas genom en viljeakt.
Snart är skoldagen slut och du kan ta dig hem till din kammare, sparka igen dörren och kasta dig på sängen. Du sluter ögonen, och vips har du förflyttat dig till en ort som du kanske regelbundet har besökt sedan lång tid tillbaka. Det kan till exempel handla om en grekisk ö där du har en tolvrumsvilla med två swimmingpools, egen biograf i källaren och ett kök där en skicklig kock lagar din favoritmat. På sådana trevliga platser tar pojkar och män emot besök av flickor och kvinnor, och kvinnor och flickor tar emot besök av pojkar och män. Om man till äventyrs har en bisexuell eller homosexuell läggning kan alla möjliga sorters möten äga rum. Det är inte ovanligt att man i dylika miljöer dessutom utövar sin lilla favoritperversion.
Den sexuella upphetsningen kommer till stånd genom att man konstruerar en dagdröm. Inom ramen för den konstruerade drömvärlden skapar man sig sådana inre bilder som man vet erbjuder upphetsning. Den sexuellt laddade — eller överladdade — drömvärlden skiljer sig från den värld som den nattliga drömmen erbjuder.
Den nattliga drömmen har karaktären av överfall från insidan. Du kan inte bestämma vad du ska drömma. Du bestämmer inte heller att du ska drömma. Du är ett offer för dig själv och din egen berättelse. Dagdrömmen är delvis någonting annat: här handlar det om att du, precis som i den nattliga drömmen, arbetar med bilder. Men du är inte som om natten ett offer för din dröm, du är dess herre. Du bestämmer vilket innehåll drömmen skall ha, vilka som skall befolka den och vad som skall ske. Du bestämmer också drömmens varaktighet och inte sällan finns det vad gäller dagdrömmen ett klart uttalat mål. Sexuell upphetsning är ett sådant mål. Aggressiv utlevelse ett annat.
Låt säga att du efter en stund på sängen tar itu med läxorna och sedan går för att hälsa på en kamrat. Kamraten står i duschen, men ropar genom badrumsdörren och ber dig vänta. Du tar en möbelkatalog från bordet och börjar bläddra i den.
Du finner bilder på hemmiljöer, den ena mer motbjudande än den andra. Men så hittar du ett uppslag med ett vardagsrum inför vilket du stannar. Du börjar fundera över hur det skulle vara att bo i ett hus med ett sådant här vardagsrum. Du byter ut soffan "Astrid" mot soffan " Laban" och funderar över hur det skall se ut i sovrummet. Det du nu planerar är inte det dagdrömda livet i en tolvrumsvilla på en grekisk ö. Det liv du nu planerar är ett liv som kanske väntar dig om några år: etthundrafemtio kvadratmeter radhus i utkanten av en svensk småstad. Och du bläddrar fram dubbelsängarna och funderar på vem som skall sova bredvid dig, hur många barn ni skall ha och hur snälla barnen skall bli. Du har konstruerat en dragdrömsvärld med många realistiska inslag. Din realistiskt influerade dagdrömsvärld är precis som den nattliga drömvärlden och den sexuellt laddade dagdrömsvärlden i hög grad en bildvärld.
Jag har här pekat på att vi alla är drömmare. Vi drömmer om nätterna, vi bygger dragdrömsvärldar för sexuell och aggressiv utlevelse, vi drömmer om den så kallade "framtiden."
Alla gör detta. Den gamle på pensionärshemmet. Han skall dö i nästa vecka, men vet inte om det. Han är en drömmare. Barnet på lekis som bygger drömda världar i sandlådan. Författaren vid sin dator, eleven i klassrummet. Vi är alla drömmare.
Vad är det då författaren gör med sina drömmar och sina drömda världar som skiljer honom — eller henne — från resten av människorna?
Jag tänker mig de tre olika drömvärldar som beskrivits ovan som tre olika brunnar. De som inte är författare hämtar vanemässigt och utan att tänka på saken vatten ur de här brunnarna. Men författaren nöjer sig inte med att hämta vatten ur brunnarna. Han är ständigt sysselsatt med att gräva dem djupare. Och av den lera och det slam som han — eller hon — tar upp ur brunnarna bygger han världar. Dessa världar byggs med hjälp av språket.
"Kan man leva på att vara författare?"
Sveriges Författarförbund har drygt 2 000 medlemmar. För att kunna bli medlem i förbundet måste man ha publicerat minst två böcker. Sannolikt kan mindre än 5% av förbundets medlemmar leva på sitt författarskap, om man med " leva " menar att man skall ha en årsinkomst över en femårsperiod som motsvarar en högstadielärares. Vissa författare tjänar mycket pengar. Astrid Lindgren, Jan Guillou och några till. Men för de flesta är det nödvändigt att försörja sig på någonting annat än bokskrivande. Många är lärare eller journalister.
När en bok säljer i bokhandeln sker på det ekonomiska området ungefär följande:
Bokhandeln tar ca 45 % av vad boken kostar.
Staten tar ca 25 % i omsättningsskatt
Bokförlaget tar ca 20 %
Författaren får ca 10%
Följaktligen behövs det mycket stor försäljning för att författaren skall komma upp i en årsinkomst som motsvarar en lärarlön.
En svensk genomsnittsroman säljer i ca 3 000 exemplar.
Många säljer betydligt sämre.
Värst är det för poeterna. En diktsamling som beskrivs som en av årets bästa kan sälja i något hundratal exemplar eller ännu mindre.
En fråga som ofta förekommer är:
"Hur gör du när du skriver?"
Berättelser skrivs inte. De skapas. Skrivandet är en viktig del i skapandet av romanen, men endast en del och tillika en mindre del.
Jag talar naturligtvis om mig och mitt författarskap. En annan författare säger någonting helt annat.
Låt oss ta " Vinterviken" som exempel.
Jag har arbetslokal i Vasastan i Stockholm.
Om man går längs Karlbergskanalen förbi Karlbergs slott kommer man till Karlbergs strand vid Ulvsundasjön. Här höll man 1988 på att bygga ett stort, fönsterlöst plåtskjul. Jag retade mig på bygget, för huset såg ut att kunna bli fult och stranden var på den tiden ett av mina promenadstråk.
Jag såg dock vänligare på skjulet när det blev klart vad som skulle finnas i det — en central för uthyrning av kajaker och kanoter. Jag har paddlat en del i Stockholms skärgård och en gång ägt en tvåmanskajak. Jag gladde mig åt det fula skjulet och var en av kanotcentralens första kunder.
Jag hyrde en kajak och paddlade ut över Ulvsundasjön, passerade under Tranebergsbron och strök längs Brommalandet bort mot Äppelviken.
Vid Solviksbadet tog jag över mot Lindholmen och sedan in i viken, som jag vid den här tiden inte kände namnet på. Det är en vacker liten vik och jag vände och begav mig hemåt — förbi Stora Essingen, under Gröndalsbron, under Västerbron och in i Långholmskanalen. Vid Stadshuset gick det krabb sjö och det blåste bra när jag lämnade Riddarfjärden och försvann in i Karlbergskanalen, stiltjen och blekvattnet.
Hemma vid Norrbackagatan tog jag fram kartboken och fann att den vackra viken i Hägersten heter Vinterviken. Jag visste genast att jag en gång skulle skriva något som skulle heta Vinterviken, för det är ett vackert och fantasieggande litet ord — Vinterviken.
Den här sommaren paddlade jag ofta ut över Ulvsundasjön. Jag strök i den dallrande eftermiddagshettan längs stränderna och såg människor bakom stenar och buskage. De låg utsträckta på filtar och badlakan, mer eller mindre nakna, flämtande. Ibland var de sysselsatta med sådant som vi människor gör då vi tror oss osedda. Jag samlade intryck och idéer till min berättelse.
Så småningom visste jag att historien skall börja med att två pojkar ligger på klipporna vid Vinterviken. De vet att på andra sidan vattnet finns badplatsen där Brommaflickorna badar.
Till en början tänkte jag låta pojkarna stjäla en snabbgående motorbåt. Då skulle de på några minuter komma långt in i Mälaren, och någon ny "Mälarpirater" hade jag inte för avsikt att skriva. Så jag begrep att grabbarna behövde vad jag själv färdades i — en kajak.
Småningom räddar de livet på Patricia och kommer in i Elisabeths hus. De återvänder om kvällen och stjäl en revolver. Länge trodde jag att revolvern skulle användas i bokens sista kapitel. Här skulle Elisabeth för första gången komma för att besöka John — John i hans hem i Alby. Den lille pojken på cykeln skulle då ha hittat revolvern och jag skulle låta honom skjuta Elisabeth. Hon skulle träffas mellan ögonen och dö i John — Johns armar. Länge trodde jag att boken skulle sluta på det viset.
Först efter flera års arbete med berättelsen visste jag att bokens sista ord skulle vara " Jag älskar dig."
Under tiden som jag arbetar på det här viset skriver jag inte. Jag vrider och vänder historien i huvudet, berättar den för mig själv, pratar högt, funderar, prövar, reviderar, river upp, börjar om.
Alltihop görs i huvudet. Det finns ingen dator som är så snabb som ditt huvud. Så länge du har historien i huvudet kan du med lätthet ändra. När du väl börjat skriva är det inte lika lätt att ändra längre.
Vårvintern 1993 skrev jag romanen. Det tog tio veckor. När manuskriptet var färdigt lämnade jag det till förlaget. Man bestämde sig för att man ville publicera boken.
Nu börjar samarbetet med redaktören. Redaktören — som på den här tiden var Rebecka Alsberg — läser manuskriptet och sätter frågetecken i kanten. Det blev många frågetecken, säkert ett hundratal. Alla frågetecken måste diskuteras, ofta har Rebecka rätt och jag ändrar.
Småningom görs ett provtryck, ett korrektur. Också här ändras en del och så trycks boken upp och kommer till bokhandeln i september 1993. Sedan dess har den sålt i nästan 60 000 exemplar. Den är översatt till ett halvdussin språk, den har filmatiserats och belönats med Augustpriset , Deutsche Jugendlitteraturpreiz och Janusz Korczakpriset.
Arbetet med boken kan indelas i fyra faser.
Idéefasen. Den här fasen är den kortaste, det kan räcka med några timmar.
Fantasifasen.I det här fallet varade fantasifasen i nästan fem år.
Skrivfasen. Varar i tio veckor. Manuskriptet skrivs ut i en takt av cirka fyra sidor om dagen. Varje dag görs en språklig bearbetning, inte endast av dagens skrivning, utan av upp till femtio sidor. Varje sida blir alltså under skrivningen utsatt för en mycket omfattande bearbetning.
Bearbetningsfasen. Manuskriptet bearbetas under några veckor tillsammans med förlagsredaktören som läser med ogrumlad blick.
"Vilken är den bästa bok du har skrivit?"
Vad som är en bra bok varierar från läsare till läsare. Somliga älskar böcker av t. ex William Faulkner. Andra finner dem hopplösa. Att du som läsare tycker om en bok är något djupt personligt.
För författaren som skriver på sin bok är det annorlunda. Författaren är i allmänhet starkt övertygad om att "just den här berättelsen" är en underbar berättelse, jag måste berätta den, skriva den, göra en roman av den.
Så börjar författaren skriva.
Under skrivarbetet kan det hända att författaren stöter på oförutsedda svårigheter, berättelsen var inte så underbar att arbeta med som det från början tycktes.
Ibland blir det tvärtom – berättelsen vecklar ut sig som en blomma mot solen och blir bara roligare och roligare att arbeta med.
En dag är det mödosamma arbetet till ända. De allra sista ändringarna är gjorde. Boken går till tryck.
Så kommer boken ut.
Jag läser aldrig mina böcker när de en gång blivit tryckta ( för att jag läst boken så oändligt många gånger under arbetet med den).
Men jag minns.
Jag minns min bok och alla beslut jag tog medan jag skrev den. Och efterhand börjar jag ibland tycka att jag fattade fel beslut. Efter många år vet jag att " om jag skulle skriva om boken idag så skulle jag ändra på det här, det här och det här…".
Vilken är då den bästa bok jag skrivit?
Ett sätt att hantera frågan är att säga:
" Den bästa bok jag skrivit är den som jag skulle ändra minst i om jag än en gång bearbetade och skrev om den."
Vilken bok skulle jag ändra minst i?
Jag tror att de böcker jag idag skulle ändra minst i är " Därvarns Resa" och " I Ballong över Stilla Havet."
"Hur många böcker har du skrivit?"
Hos förlaget BROMBERGS publicerar jag i höst min 40:e bok.
"Har du varit med om det du skriver om?"
Vad innebär det att " vara med om något?"
Är jag " med om något" när jag drömmer om natten, när jag dagdrömmer, när jag fantiserar kring en berättelse?
Är jag " med om något" när jag läser en bok ser en film, lyssnar till musik som gör mig glad eller ledsen?
Vad innebär det " att vara med om något?"
Jag är alltid " med om något".
Jag är alltid.
Jag lever en stor del av mitt liv i fantasin.
Jag är med om något — mitt liv.
Jag har självfallet inte varit med om att år 1603 gå ut på isen för att jaga säl.
Jag har självfallet jagat säl år 1603, vilket bevisas av att jag har berättat om jakten i romanen " Därvarans resa".
Har jag varit med om sådant som beskrivs i mina samtidsberättelser som t.ex "Vinterviken?"
Kanske.
Jag har dock aldrig satt mig ner för att berätta " om något som en gång hände mig, Mats Wahl."
Jag är en sådan berättare som arbetar - och bitvis lever - i fantasin.
Fantasin är min terräng.
Där
Är
Jag Med Om Allt
| John — John trilogin består av: | ||
 |  |  |