Kill

Brombergs 2003


1

När små barn vet att de ska dö är de inte rädda för döden, ty den kan de inte föreställa sig. Små barn som vet att de ska dö är rädda för att bli lämnade ensamma.

Mannen som steg ur den gröna Golfen var klädd i jeans och ljus linnekavaj, han var av medellängd och solbränd. Flickan som stod bakom disken när han kom in i den kvällsöppna butiken såg honom gå till kylvarorna, öppna glasdörren och ta ut ett paket mellanmjölk. Hon frågade om han ville ha en påse till mjölkpaketet och när han nickade stoppade hon mjölkkartongen i en påse och gav honom den. Mannen hade kortklippt grått hår och när han fick några sedlar tillbaka tog han plånboken ur bakfickan och han hade ännu plånboken i ena handen när han kom ut på gatan igen. Han hade parkerat på övergångsstället och skulle stoppa plånboken i bakfickan när foten träffade honom i nacken. Han föll mot bilen och kasade med överkroppen ner över kylaren. Han träffades av en spark till, den här gången på kinden. Han föll på knä vid bilens framhjul och fick flera snabba sparkar mot ryggen, armarna och bröstkorgen och ännu en mot huvudet. Innan han förlorade medvetandet hörde han: " Kniven, använd kniven."   Han vaknade i ambulansen och mådde illa. Han kräktes i en papplåda som man höll under hakan på honom och han lyssnade till hur man berättade om hans blodtryck över radion. Han rullades in i ett behandlingsrum och en kvinnlig läkare med korpsvart hår och ett namn som tycktes omöjligt att uttala tog hand om honom. Man sydde ihop jacket över ögat och Fors bad att få låna en telefon. Han ringde kriminaljouren Det var Stjernkvist som svarade.

 

-Hej, det är Fors.

-Tjena, är inte du ledig?

-Jag har blivit rånad.

Stjernkvist tystnade och Fors såg på sitt armbandsur.

-Halv tio, utanför kvällsöppna butiken på Ugglevägen. Dom tog pistolen.

-Dom tog pistolen, upprepade Stjernkvist. Var är du?

-Akuten. Jag har vart här snart en halvtimme. Varför är det ingen här från ordningen?

-Det brinner i Skäggesta.

-Larma om pistolen, sa Fors. Och sänd nån till Ugglevägen.

-Såg du dem?

-Några sparkar och så blev det svart. Jag såg absolut ingenting. Det stod folk vid korvkiosken på andra sidan gatan. Nån måste ha sett.

-Jag åker på det själv, sa Stjernkvist. Och jag underrättar Hammarlund - fast han är i Sälen. Det blir Nylander. Hur är det med dig?

-Jag kommer att kräkas, sa Fors.

-Och så lade han ifrån sig telefonen och undersköterskan höll fram en pappkartong och Fors kräktes galla.  

-Hur gick det att sova? frågade biträdet som kom med frukosten.

-Tack, bra. Jag tror inte att jag vill ha nånting. Vad är klockan?

-Halv nio.

-Starkt sömnmedel ni gav mig. Det var länge sen jag sov till efter åtta.

-Det är några herrar i korridoren som vill träffa dig.

-Släpp in dem, sa Fors. Jag vill bara ha ett glas vatten. Du kan ta ut kaffet. Jag tål inte doften.

Biträdet nickade och tog brickan. Hon knuffade upp dörren med axeln och försvann. Dörren hade knappt gått igen så öppnades den från andra hållet och Molgren och Kranz från centrala utredningsgruppen kom in i rummet. Molgren var klädd i jeans och jeansjacka och bländvit t - shirt. Kranz bar kittfärgad manchesterkostym och han hade kavajen över armen. De nickade båda åt Fors och Kranz tog plats på den enda stolen. Molgren satte igång bandspelaren och placerade den på bordet bredvid Fors.

-Stackars jävel, sa Molgren. Hur är det med dig?

-Mår illa.

-Blir du kvar här länge?

-Läkaren som tog hand om mig trodde att jag kanske skulle bli kvar för observation. Idag har jag inte sett nån läkare.

-Du har början till ett snyggt blåmärke på kinden, sa Kranz. Är det stort, såret undet plåstret?

Fors gjorde en grimas.

- Tre stygn.

-Ska du ta det från början, föreslog Molgren och lade armarna i kors över bröstet.

-Vem sköter utredningen? undrade Fors.

-Svensson.

Kammaråklagare Christer Svensson var den som mestadels var ansvarig för de utredningar som drevs av centrala utredningsgruppen, den grupp som utredde sådant som kunde tyda på att en polisman begått brott eller tjänstefel. Fors kände Christer Svensson från den flugfiskeklubb där de båda var medlemmar.

-Ska du ta det från början, bad Molgren igen.

Fors satte sig upp mot kuddarna och iakttog kollegerna.

-Om du känner att du klarar det, sa Kranz. Förstås.

-Visst, sa Fors.

Kranz såg på armbandsuret och lutade sig fram mot bandspelaren. - Förhör med kriminalkommissarie Harald Fors rörande förlorat tjänstevapen. Förhörsledare är kriminalinspektör Lars Kranz. Förhörsvittne är kriminalinspektör Felix Molgren. Platsen är allmänna sjukhusets akutavdelning. Och så nämnde Kranz tidpunkten och dagens datum och lutade sig tillbaka. Fors harklade sig några gånger och tyckte att han inte riktigt kände igen sin egen röst:

-Vi hade gjort ett tillslag mot motorcykelklubben i Vebe och hade varit igång hela dagen och jag skulle handla en liter mjölk på vägen hem. Jag parkerade utanför kvällsbutiken på Ugglevägen. Klockan var ungefär halv tio och jag gick in i affären och köpte min mjölk. När jag kom ut hade jag mjölken i ena handen och plånboken i den andra. Jag var nästan framme vid bilen då jag träffades av vad jag gissar var en spark. Sparken tog i nacken och jag föll framåt mot min bil. Jag fick ännu en spark mot huvudet och flera mot kroppen. Jag vet att jag gled ner över kylaren och att jag tänkte att jag måste försöka resa mig, men det gick inte. Sen låg jag på trottoaren och hörde någon säga " Använd kniven." Nu är det slut", tänkte jag. Sen slocknade jag.

-Vad såg du? undrade Kranz.

-Ingenting.

-Ingenting?

-Inte ett skit.

-Och innan?

-Det stod en klunga vid korvkiosken på andra sidan gatan, men jag tänkte inte mycket på dem. Det fanns en flicka bakom disken i affären. Kanske såg hon nånting.

-Du såg inte hur många de var?

-De måste ha varit minst två. De sparkade mig från båda sidorna när jag låg mot kylaren. De var kanske tre, men det vet jag inte. Jag såg ingenting.

-Inga byxben, inga skor?

-Ingenting.

-Och rösterna?

-Lät som grabbar.

-I vilken ålder?

-Grabbar. Under trettio.

-Ingen som bröt?

-Det enda jag hörde var " Använd kniven." Ingen brytning, ingen dialekt.

-Skar dom dig?

Fors pekade mot skåpet på långväggen.

-Hämta byxorna.

Molgren gick till skåpet som Fors pekade på, öppnade och tog fram Fors jeans. I söljorna hängde resterna av ett brett läderskärp med förnicklat spänne. Molgren gav byxorna till Kranz, som vände dem i händerna.

-De skar för att komma åt hölstret.

-Ja, sa Fors. De fick inte upp vapnet så de skar för att få det med sig.

-Vass kniv hade de i alla fall, sa Molgren, och granskade snittytan.

-Vi tar med dina byxor, sa Kranz.

Fors stirrade på honom.

-Och hur hade du tänkt att jag skulle ta mig härifrån? Som nån slags helig dåre i boxershorts och kavaj på väg ner mot centrum på jakt efter de illgärningsmän som snott mitt vapen?

-Vi får se till att du får ett par byxor, sa Kranz. Vad tog dom?

-Tjänstevapnet med åtta patroner i magasinet, en Nokia mobil och en svart läderplånbok. I plånboken fanns fyra kontokort, ett bibliotekskort och några bilder av mina barn. Fyrahundra kronor i sedlar. Det är allt.

-Och du såg ingenting? frågade Molgren och såg misstrogen ut.

-Inte ett skit, sa Fors. Om ni ursäktar, jag tror jag ska spy.

Molgren och Kranz flyttade sig bort från sängen. Molgren gick till fönstret och såg ut över parkeringsplatsen.

-Det blir lika varmt som igår, suckade han.

-Min dotter åker till Grekland i morgon, sa Kranz. Hennes första utlandsresa utan mamma och pappa. Men det är varmare här än i Atén.

Fors kräktes utan att det kom upp någonting. Han ställde ifrån sig papplådan på det lilla bordet och Kranz vände sig mot honom, utan att gå fram till sängen.

-Du var inte i tjänst när du köpte mjölken. Varför var du beväpnad?

-Motorcykelfolket i Vebe, svarade Fors. Vi har utrett sen i våras. Jag har hotats flera gånger och Hammarlund har beordrat mig att vara beväpnad i tjänsten och att förvara mitt vapen i bostaden.

-Har du skriftligt på det? undrade Molgren.

-Hammarlund har originalet, jag har kopian på mitt tjänsterum.

Molgren nickade och Krantz frågade.

-Och du har inte micklat med vapnet?

-Vad menar du?

-Ändrat tryckpunkt eller nåt i den stilen.

-Nej.

-Och du använder säkerhetsammunition?

-Ja.

-Hade du inget reservmagasin? undrade Molgren.

-Nej.

-Har ditt vapen några särskilda kännetecken?

-Nej.

-Och det låg ingen kula i loppet?

-Nej.

Molgren och Kranz såg på varandra.

-Tja, sa Kranz, det här ser ut att vara okomplicerat. Du har blivit rånad. Ditt vapen är borta. Du hade order att vara beväpnad och att förvara ditt vapen i bostaden. Du har inte gjort nåra konstigheter med vapnet och inte heller laddat med otillåten ammunition?

-Nej, sa Fors.

-Grön, sa Kranz. Helt grön. Hoppas du kryar på dig. Nu ska vi tala med Leif Holmberg, känner du honom?

-Inte mer än nödvändigt.

Kranz nickade.

-Det här är dagen då vi går igenom allas syndaregister. Men Holmberg blir förstås en annan femma.

-Antar det, sa Fors.

Polisinspektör Leif Holmberg hade några veckor tidigare tillsammans med två kollegor omhändertagit en berusad man. Polispatrullen hade sett sig föranlåten att belägga den berusade med handfängsel på ryggen. Trots detta hade de tre till tänderna beväpnade polismännen känt sig hotade av den sextiotvåårige fylleristen. Denne hade lagts framstupa på golvet på järnvägsstationen och Holmberg hade satt ett knä mellan fylleristens skulderblad med sådan kraft att ett revben knäckts. Revbenet hade punkterat ena lungan och fylleristen hade varit nära att avlida.

-Vi ses, sa Kranz och Molgren stängde av bandspelaren och tog den under armen.

-Du har det ändå rätt bra här inne, tröstade Molgren. Det är i alla fall svalt.

-Sköt om dig, sa Kranz.

Och så var de borta. Och med dem Fors byxor.   Läkarna kom klockan elva. En av dem var en man i Fors ålder, den andre en mycket ung, mycket lång och smal man, den tredje en kvinna i trettioårsåldern med vackra, mjuka händer. Den äldre mannen förhöll sig passiv, den yngre lyste Fors i ögonen med en lampa och frågade hur han mådde. Kvinnan lade helt hastigt sin hand på Fors panna och han önskade att hon skulle hålla kvar den där ett tag, men det gjorde hon inte. - Hur känns det? frågade hon när hon tog bort handen.

-Lite bättre. Kräktes i morse.

-Du bör hålla dig i stillhet, sa kvinnan. Vi tar några prover och om det inte ser oroande ut kan du få gå hem i eftermiddag. Har du någon som du kan bo hos?

-Jag är vuxen, sa Fors. Jag kan göra allt möjligt på egen hand. Gå på toaletten, borsta tänderna och ringa i telefon.

Kvinnan iakttog Fors en stund och lade huvudet på sned.

-Det kan vara skönt med någon som hjälper en när man är sjuk.

Hennes brytning var nästan obefintlig, men den fanns där. Fors försökte läsa på namnbrickan, men hon stod för långt bort.

-Har de tagit dom som rånade dig? frågade den äldre.

-Nej, svarade Fors. Inte ännu.

-Kommer man att ta dem? undrade kvinnan. Jag menar, hur hittar man dem? Du kanske såg dom?

-Jag såg dom inte, sa Fors. Men vi får fatt i dom.

Kvinnan suckade och lade huvudet på sned. Hon hade inte bara vackra händer, hon hade vackra ögon också. Den långe och smale antecknade någonting i ett block, den äldre sa:

-Vi tar proverna med detsamma, sedan vet vi i eftermiddag hur vi ska ställa oss till hemgång.

-Men du kanske vill vara kvar? frågade kvinnan.

-Jag åker gärna hem, sa Fors.

Klockan halv fyra kom Carin Lindblom och hämtade Fors nycklar och en halvtimme senare återvände hon med ett par svarta jeans. Hon lämnade rummet medan Fors klädde sig och sedan gick de tillsammans ut till hennes vita Skoda. Himlen var blå och molnfri och det var mycket varmt.

-Jag hade parkerat på övergångsstället, sa Fors. Golfen är väl bortforslad.

-Antagligen, svarade Carin. Det blir nog dyrt.

Fors lyfte vänsterarmen och tittade på kavajärmen.

-Hål, sa han. Titta.

Och han höll fram armbågen.

-Ny i maj. Köpte den i Bologna.

-Det kanske går på försäkringen, föreslog Carin när hon öppnade dörren på förarsidan och klev in bakom ratten.

-Knappast, sa Fors.

När Carin Lindblom svängde ut från sjukhusparkeringen mötte hon en Volvo med två sjuårsflickor i baksätet. Flickorna var tillsammans med den ena flickans mor på väg till badstranden vid Långsjön. Barnen lade inte märke till Carin Lindblom och Fors i den vita Skodan. Fors och Lindblom lade inte heller märke till barnen i Volvon. De passerade varandra och var för ett ögonblick nästan nära varandra. När Carin Lindblom och Fors senare skulle se de två flickorna på fotografier som man placerade framför dem på ett bord i polishuset skulle den ena flickan vara död och den andra döende.  



©Mats Wahl 2003


till början

tillbaka till startsidan