Det här är Mohammed Shabanis tredje och avslutande artikel, Juli 2000

Icon Medialab, Framfab, Adcore, Cell. Stockholmsbörsen kryllar av IT-konsulter som lockar investerare. Kurserna går upp. Och upp, och upp. Det verkar som om de aldrig slutar gå upp. Man märker inte att man köper för dyrt. Man tror att aktien kommer att fortsätta upp i all oändlighet. "Your ability to draw logical conclusions and just act like you have some common sense has disappeared".

Efter ett tag kostar aktien drygt 300 procent mer än vad den gjorde för en vecka sen. Och du fortsätter att köpa. Totalt ovetande om att "Djävulen" smyger allt närmare och närmare i din hjärna. Efter ett tag har aktien gått upp med dubbelt så mycket. Och "Djävulen" lurar dig att köpa trots att du vet att den är extremt dyr. Du vet att det inte är värt att köpa den. Att den är för dyr. Men, du köper den i alla fall.

Dagen efter att du har köpt känner du dig tom. Aktien har gått ner med 15 procent. "Visst, det är ingenting. Den går upp igen…", tänker du för dig själv och fortsätter med dina vardagliga sysslor. Omedveten om att "Djävulen" ler åt att han har lyckats trolla bort din förmåga att kunna skilja på rätt och fel. Dagen efter går aktien ner med femton procent till. "Nä, det är inget. Den går upp igen", tänker du för dig själv. Folk säljer sina innehav i aktierna för att ta hem vinsterna. Vinsthemtagningar är var media kallar det.

Men, nej. Du sitter där som ett fån. Alldeles ovetande om att du håller på att göra något som du aldrig skulle ha gjort för två veckor sedan.

Dagen efter det går aktien ner med ytterligare tjugo procent. Värdet på dina pengar har halverats. "Bäst jag säljer av hälften, i fall att den sjunker ytterligare", tänker du för dig själv. Det är helg nu. Du ligger vaken ända in till småtimmarna och tänker. Tänker på vilka aktier som är köpvärda. Efter att ha konsulterat med dig själv i x antal timmar bestämmer du dig för att sälja av ditt innehav.

Det är måndag morgon. Du sätter dig vid datorn och ska precis sälja när "Djävulen" dyker upp igen och lyckas förstöra ditt självförtroende. Och du säljer inte. Aktien går ner med ytterligare tio procent. Du får nästan panik. Du stänger av datorn och åker till landet. Du vill glömma allt. Att du ens började handla med aktier. "Vad fan har jag gjort ?", tänker du för dig själv.

En vecka går, och du kommer hem.

När du är hemma sätter du dig vid datorn. Aktien har gått ner med ytterligare 25 procent. Du har nästan inget kapital kvar. Du säljer av ditt innehav. Och hoppas att den går ner mer. Dagen efter går aktien upp med drygt 50 procent. Du blir rasande, slår dig själv i skallen och säger "Varför, varför, varför just jag!!", för dig själv. Du väntar och tror att aktien ska gå ner igen. Men icke. Den går upp med 40 procent dagen efter.

Och så börjar allt om igen. Den eviga uppgången. Och du lyckas stå emot "Djävulen" och hoppar inte på tåget. Efter att ha lyckats stå emot "Djävulen" i en vecka hoppar du på tåget igen. D v s att du köper aktien igen. Nu kostar den drygt tio procent mer än vad den gjorde när du köpte den för första gången. Och så fortsätter det. Aktien rasar. Du väntar. Ni vet resten.

Det är nu som man börjar tänka. Man märker att man skulle ha tjänat tio procent om man skulle ha låtit bli att tänka på de kortsiktiga vinsterna och börja satsa långsiktigt. Långsiktighet lönar sig i längden. De tiotusen kronorna jag har fått att förvalta har jag "spelat" bort på högriskaktier som har rasat. Jag har inget kvar av det Mats gav mig. Jag känner mig besviken. Besviken över att jag inte lyckats hålla mig ifrån mina sedvanliga högriskplaceringar. Och att Rädda Barnen inte får något.

//Mohammed Shabani