PENGAR

Mats Wahl
Maj 2000

Min morfars far ägde gård i Hangvars socken på norra Gotland. Han hade två söner. Den ene — han som skulle bli min morfar — ville ha gården. Det fick han inte. Han sändes till fastlandet att bli folkskollärare. Den andre brodern ville bli konstmålare. Det fick han inte, han skulle bli bonde.

En dag var morfars far död. Han som ville bli målare satte igång att måla. Gården försummades, bondeskogen såldes av. Och målningarna? De jag sett är rysliga.

Morfars bror är den ende konstnären i släkten. Under min barndom talades det om hur han misskött gården och ägnat sin tid åt strunt, om hur han småningom flyttat till Visby och där anställt allt yngre hushållerskor.

Ekonomisk oansvarighet och antydd sexuell liderlighet.

" Såna är dom, konstnärerna!"

Min morfar var av annat virke. Folkskollärare Segerdahl var far till sju barn, höll gris och höns och tog vara på äpplena och bären. Mormors slit med att få allt att gå ihop duger jag knappt till att föreställa mig. Morfar var överförmyndare i Slite och Boge. När min mor 1948 hade skilt sig och jag tre år gammal huvudsakligen levde med mormor och morfar, var han också min förmyndare. Morfar förde kassabok.

1: sept. 1948 underhållsbidrag, far in 40:-

10:e sept. tyg till kläder ut 25:-

25:e okt barnbidrag in 65:-

15:e nov present till Dag ut 2:-

Som barn på femtiotalet läste jag Dumas. Den tillsynes outtömliga skattkistan från ön Monte Christo sysselsatte min fantasi. Om jag bara hade en av alla diamanterna. Eller två. Eller hela skatten. Själv föreställde jag mig som tioåring att jag med Grevens skatt skulle etablera mig som en inte alltför upplyst despot. Precis som Greven ämnade jag belöna vänner och hämnas på ovänner. Jag föreställde mig att pengar hade med makt över andra att göra.

Jag levde i ett brukssamhälle med tvåtusen invånare. Klassamhället kunde inte ritas upp tydligare ens på skollärare Larssons tavla. Överst stod direktören. Han körde mörkblå Cadillac, hans hustru en grön SAAB. De bodde i vad som mest liknade ett slott, höll trädgårdsmästare och annat tjänstefolk. När Gustav VI Adolf 1953 gjorde sin Eriksgata åkte han i direktörens bil.

Så var det ingenjörerna. Så var det arbetsledare av olika slag. Så var det arbetare och tjänstemän. Vilka som var ordentligt folk kunde fastställas genom att man kontrollerade hur hårt de sträckt sitt staket från Gunnebo.

Bland arbetare och tjänstemän fanns ingen som tjänade mycket pengar. En man som bodde på samma gata som min familj vann sjuttiofem tusen kronor på tipset. Mannen ansågs oordentlig. Han hade fem barn. Morfar hade sju, det lades honom inte till last. Men mannen med tipsvinsten kunde inte försörja sin avkomma. Därför var han oordentlig. För sjuttiofem tusen kronor kunde den oordentlige tipparen år nittonhundrafemtiofyra köpa ett hus samt en Opel Kapitän.

Avunden.

" Det var ju ändå tur att det var han som vann, ingen kunde behöva de pengarna bättre, alla barnen och allting."

Om somrarna spelade jag monopol. Vi gjorde nya sedlar och spelade om miljonbelopp i lekstugan hos folkskollärare Seffers.

Miljoner.

Sjuttiofem tusen.

Greven av Monte Christo.

Direktör de Joung.

Cadillac.

Rikedomen hade växlande namn.

Fattigdomen kände jag inte. Då min mor gifte om sig fick jag som styvfar en lägre tjänsteman vid cementfrabriken. Mamma hade fått ta realexamen och arbetade ibland som föreståndare för ålderdomshemmet, ibland som hjälpreda åt provinsialläkaren. Vi hade aldrig några stora pengar, men jag fick cykel, kläder och skidor, biobiljetter och bokpaket till jular och födelsedagar.

När morfar dog ärvde jag Jack Londons samlade verk. Jag läste alltihop då jag var fjorton. Där stötte jag på " Avgrundens Folk." Det var första gången som jag läste om de riktigt fattiga. Det gav ingen mersmak, jag ville läsa om de som var fallna för krigiska dåd eller upptäcktsresor. Fattigdomen saknade charm och litteraturen var för mig vid den här tiden ett hål i väggen. Jag ville inte fly in i misären.

Småningom kom jag att läsa också om de fattiga. Hos Dickens, Zola och Strindberg och inte minst hos Fogelström, mötte jag som tonåring de fattigas värld.

Det blev alltmer uppenbart för mig att brist på pengar kunde leda till svårt elände. Jag var som ung förespråkare för tanken att rika ska ge åt de fattiga. Åt var och en efter vars och ens behov, tyckte jag. Själv arbetade jag en sommar på posten och köpte för femtio kronor en reseskrivmaskin på en pantbank vid Zinkensdamm.

Jag försörjde mig på lärarvikariat och vågade inte ta itu med mitt skrivande. Under många år ägnade jag mig åt en lång undanmanöver. Jag levde under enkla omständigheter, alltid i akut behov av pengar. Mina första tio böcker publicerade jag medan jag hade anställning.

Numera är jag ekonomiskt oberoende. Mitt oberoende är till dels frukten av flit och sparsamhet. Men framförallt bygger mitt oberoende på andra människors arbete. Den duktiga personalen vid Ericsson, Hennes & Mauritz och Nokia har dubblat mitt kapital många gånger om. Idag behöver jag inte fråga mig " har jag råd att inte skriva den där boken?" Jag behöver inte heller fråga " har jag råd att skriva den där boken?"

Jag kan fråga mig " vill jag skriva den där boken, pjäsen eller det där filmmanuset."

Därmed inte sagt att mitt skrivande är av bättre kvalitet idag än för några år sedan, och om det är det, så är det knappast mina ekonomiska förhållanden som gjort min prosa bättre.

Övning ger färdighet. Jag kan idag sådant som jag inte kunde då jag började publicera mig för tjugo år sedan. Jag har utvecklats genom att skriva mycket.

Bland författare möter jag ibland föreställningen att flit är fult. Den som publicerar vart fjärde år anses finare än den som publicerar varje år. Det tycks som om det finns en slags mystik i det sparsmakade. De sällsynta publiceringarna förefaller ge ett extra värde åt vissa författares texter. Deras ord blir som rara metaller, värdefulla i kraft av sin sällsynthet.

Den som publicerar sällan torde för det mesta få lita till annan försörjning än skrivandet. Den som publicerar ofta kan i sällsynta fall ha en god inkomst av skrivarbetet. Bland författare ser man inte sällan med skepsis på den som tjänar pengar. Pengar tjänade på författarskap betraktas ofta som smutsiga pengar. Man vill nästan inte ta i dem. Det är fult att vilja tjäna pengar och det är fasligt fult att vilja vara ekonomiskt oberoende i kraft av sitt författarskap.

Men samme författare som ler surt åt den som kan försörja sig på sitt skrivande blir till en tjutande ulv när stipendierna ska fördelas. Stipendiepengar är " fina" pengar. Stipendiepengar tjänar man inte, man får dem. Det är rena pengar, den sortens pengar som många författare vill ha.

Att författare placerar pengar på börsen tror jag är tämligen sällsynt. Gunnar Ekelöf handlade på börsen och var tidvis rik. Han spekulerade vilt och förlorade sitt ärvda kapital. Han blev inte en sämre diktare av att bli fattig ( fast vi vet förstås inte vad han skrivit om han förblivit rik).

Det svenska nittonhundratalets unika tillskott till världslitteraturen, arbetarförfattarna, lär oss att rikedom inte på något sätt är en förutsättning för framgångsrikt skapande. Det Maughamcitat som finns i brevet till Mohammed Shabani är därför värt att ifrågasätta.

Ivar Lo Johansson brydde sig inte stort om sin egen ekonomiska välmåga. Han levde enkelt, bodde smått och lämnade efter sig en konstsamling som utgör underlaget för ett litterärt pris. Men han var intresserad av samhällsekonomi. Han var i så hög grad mannen bakom statarväsendets avskaffande att när det hela var klart efter nattmangling i riksdagen ringde finansminister Gunnar Sträng och väckte honom för att berätta vad som skett. Ivar Lo Johansson förändrade de ekonomiska förhållandena för en hel samhällsklass.

Arbetarförfattarna har kommit att påverka det svenska samhället. De har haft inflytande också över satsfinanserna. Ekonomin har varit viktig, men det har handlat om samhällsekonomin.

Hur många skriver idag om det svenska samhället så att det får ekonomisk betydelse på makroplanet? En och annan har försökt skriva om pengar, om uteliggare, om människor i låglöneyrken och om folk i miljonprogrammens förorter. Men ingen skriver som de klassiska arbetarförfattarna.

Beror det på att de flesta medborgarna har det så pass ekonomiskt hyggligt att nöden inte lyser i ögonen? Är det så att det finns en annan nöd ? Lantarbetarna lever inte längre som livegna. De finns idag inte som samhällsklass. Vilka är "lantarbetarna" i dagens ekonomi? Är det städande invandrare? Ensamstående underbetalda mödrar?

Vem skriver om dem så att de får röst? Jag gör det inte.

En välskriven roman där spekulationsekonomins människor får träda fram är

" The Bonfire of the Vanities", ( Fåfängans fyrverkeri) av Tom Wolfe. Där skildras åttiotalets finanshajar på Wall Street. Ett försök att göra något liknande kring nittiotalets it — ekonomi hittar man i Michael Lewis " The new new thing". Den är inte särskilt lyckad, men där finns ett och annat som kan vara värt att fundera över:

Huvudpersonen, Clark " …was fond of saying that there´s nothing that gets you interested in money like having some of it."

Ett bra argument för att skaffa lite.

Vi måste alla intressera oss för pengar, och intresset bör omfatta också de egna pengarna.

Att vara ekonomiskt oberoende är besvärligt. Om du kan göra det du vill utan att ta hänsyn till din privatekonomi blir du tvungen att välja.

Vi vet från Sartre och Fromm att valet väcker ångest. Jag kan inte gömma mig längre. Jag kan inte säga att jag " måste skriva det där för hyrans skull." Jag kan skriva vad jag vill. Det är en fasaväckande möjlighet. Kanske är det bäst att inte bli för oberoende?

Den fattige anses inte sällan moraliskt överlägsen den rike. Jag mötte den hållningen när jag under många år arbetade på behandlingsinstitution och jag har rätt ofta mött hållningen i konstnärs - och författarkretsar. Så länge man är fattig kan man i alla lägen känna sig moraliskt överlägsen de välbeställda.

Den som gör sig ekonomiskt oberoende riskerar att hamna i det fria valets ångestöken. Där är det lätt att bli — både från insidan och från omvärlden — angripen som moraliskt tvivelaktig. Själv trivs jag med mitt ekonomiska oberoende, men jag skulle inte ha kunnat åstadkomma det på egen hand. Mina första aktier var andelar i Allemansfonderna. Andelarna köptes i början av åttiotalet. Numera handlar jag över nätet.

Jag är tillbaka vid min barndoms monopolspel. I folkskollärare Seffers lekstuga köpte jag Norrmalmstorg. I den stugan läste jag Enid Blytons böcker. Den första jag stötte på heter " Fem söker en skatt." Det var i Seffers stuga jag första gången läste Skattkammarön.

" Piastrar, piastrar, piastrar…" ropar papegojan därinne i mörkret.

Var och en sin egen John Silver.

Det gäller att inte bli hängd på kuppen.