Pilotprojekt genomfört i Uppsala november 2000

1998 besökte jag Osnabruck i norra Tyskland. Man hade anordnat en Astrid Lindgren - vecka och ett antal svenska författare var inbjudna. Vid öppningsceremonin var en hel del folk närvarande, bland andra var där den svenske ambassadören Mats Hellström. Det skulle förstås läsas Astrid Lindgren.

Den första som läste var en flicka i elvaårsåldern. Jag tror att hon läste ur "Madicken." Hon läste med inlevelse, pauseringar och lagom fort. Det var en smått mästerlig läsning. Därefter skulle en trettonårig pojke läsa. Han läste ur "Bröderna Lejonhjärta". Hans läsning var om möjligt än mer mästerlig. Pojken tittade upp och fångade publiken med blicken, han höjde och sänkte rösten och läste på det hela taget som en skådespelare.

Då det hela var över frågade jag mina värdar vad det kom sig att de två barnen läste så oerhört bra. Man svarade att flickan var skolmästarinna i högläsning, pojken distriktsmästare.

Det berättades för mig att man i Tyskland har tävlingar där de bästa läsarna koras. Man tävlar på skolnivå, inom kommunen och distriktet, inom landskapen och slutligen på riksnivå.

Det tycktes mig som om det här var någonting som man borde importera till Sverige. Man skulle kunna ta fram ett lag på 8 - 10 elever i en skola, man skulle kunna hjälpa dem att bli riktigt bra och man skulle kunna utmana en annan skola i högläsning.

Högläsning som lagsport, hejacklack, banderoller, T - shirts…läsfest.

Bokpriser förstås, medialt, läsningen och boken skulle få en skjuts och ungdomar, som snart är föräldrar, skulle känna sig säkrare då de småningom skulle komma att läsa för sina fyraåringar.

För att få fram ett intresserat lag skulle man vara tvungen att lära alla elever i skolan något om högläsning. Man skulle behöva genomföra en högläsningsdag för samtliga, därefter skulle kanske några elever vilja bilda lag.

- 0 -

Sedan några år tillbaka samarbetar jag en liten smula med Tunabergsskolan i Uppsala. Jag har där lärt känna Lars Burstedt som en engagerad lärare i svenska. Jag talade med Lars och vi beslöt genomföra ett pilotprojekt i Tunaberg.

Vi behövde en skådespelare. Lars kände en sådan och John - Bertil Lundén kom med i projektet.

John - Bertil och jag planerade en liten aning. Eftersom det var fråga om oavlönat arbete så fick planeringen inte ta alltför mycket tid.

Jag åkte till Uppsala och mötte hela kollegiet, rektor och bibliotekarie.

Under en timme arbetade vi enligt " cafémodellen", vilket innebär att jag höll ett kort inledningsanförande, varefter skolpersonalen återformulerade vad de tyckte att jag talat om. Jag tog ner det som sades i ett drygt halvdussin punkter på blädderblock och sedan röstade man om kring vilken av punkterna man ville börja resonera.

Man talade om vikten av att det fanns någonting för alla i projektet, att det inte var så dumt med tävling och om att det här borde vara något för personalen att lära sig också. Man uttryckte mycket omtanke och det kändes bra att fara därifrån och veta att jag snart skulle komma tillbaka.

Vilket jag gjorde någon vecka senare.

Jag kom tillsammans med John Bertil Lundén. Vi skulle möta alla skolans elever årskursvis under tre gånger sextio minuter i en aula med flyttbara stolar.

Först ut var sjuorna.

De var ungefär etthundra stycken.

Den första instruktionen var att man skulle sätta sig två och två och läsa för varandra i exakt 2 x 2 min.

När alla på det här viset läst började John Bertil och jag att intervjua gruppen. Den ene av oss stod i den ena änden av lokalen och skötte intervjuandet, den andra stod tjugo meter bort och gjorde anteckningar på blädderblock.

Frågorna till eleverna rörde sådant som gjort läsningen lätt och sådant som försvårat läsningen.

Eleverna var oerhört kreativa, tycktes roade och de var i högsta grad med på noterna. Att vi var hundra elever och ett dussin personal i lokalen tycktes inte störa någon. Frågor som avhandlades var bl.a:

• Lyssnarens roll - kan man läsa utan en god lyssnare?
• På vilket sätt kan lyssnaren underlätta för läsaren?
• Hur hanterar läsaren sin röst?
• Hur gör man med pausering och tempo?
• När ska tempo varieras?
• Vad händer när läsaren ser publiken i ögonen och tar ut pausen?
• Vad är inlevelse?
• Vad gör lyssnaren när läsaren tar paus - är pausen det tillfälle då läsarens fantasi sätts i rörelse?
• Modet att försöka använda olika och varierade lästekniker.
• Hur hantera den stress som kan uppstå i läsaren?
• Hur hanterar man mycket svåra namn och ord på främmande språk om man läser texten högt för första gången?
• Vilken är skillnaden mellan att läsa högt och att läsa tyst?

Nu återstår att se om Tunabergseleverna sätter ihop ett högläsningslag och vem de i så fall utmanar.

Stockholm 22 november 2000