13

 

De går på bron över vägen.

Under dem

rusar

bilarna.

 

De går genom tunneln.

Ovanför dem hörs

loken

godsvagnarna

slamret

skramlet

och dånet

av allt det som ska flyttas

från den ena orten till den andra.

 

 

De tiger jämsides i tunnelns svalka.

Danken sparkar en tomburk.

Bella springer efter den.

Det långa håret fladdrar.

Hon sparkar till burken så att den

med en smäll

träffar tunnelns

stenvägg.

 

-Vart går vi egentligen? frågar hon.

- Till din port.

Hon rynkar pannan.

- Men vad ska vi göra där?

- Vi har slagit vad.

- Jag vet, säger Bella.  Men hur ska vi få veta

vem som har rätt?

De ser ordlöst på varandra.


 

-Vi kanske kan fråga någon, förslår Danken.

Någon som bor där du bor.

-Jag bor där jag bor, säger Bella. Men du

tycker inte att jag vet.

-Somliga kanske vet mer än du, säger Danken.

-Ingen vet mer än jag, påstår Bella och stryker

Det

långa

håret

ur

ansiktet.

 

-Det är snyggt, säger Danken.

-Vilket?

-Ditt hår. Det är snyggt med rött hår.

- Synd, säger Bella.

 

 

- Varför det? undrar Danken.

-Jag kommer aldrig att ha rött hår.

- Men du har rött hår.

-Nej!

Danken skrattar.

-Men jag ser att det är rött!

- Du ser fel, säger Bella.

- Ska vi slå vad! föreslår Danken.

- Om vaddå?

- Om att ditt hår är rött.

- Visst, säger Bella. Mitt hår är inte rött.

-Bra, säger Danken. Vi har slagit vad om färgen

på ditt hår. Om jag kan få någon att säga att det

är rött så har jag  vunnit.

-Just det, säger Bella. Jag kommer att vinna.

För mitt hår är inte rött.

 

 

-Vi frågar honom, säger Danken.

Han pekar på en tunnhårig man med skägg.

Den tunnhårige kommer joggande

i träningskläder.

 

När han ska passera Bella och Danken

ropar Danken

till

honom.

-Förlåt! Får jag fråga en sak?

 

Den tunnhårige stannar.

Han är svettig i pannan.

Danken pekar på Bella.

-Vad har hon för hårfärg?

 

 

Den tunnhårige flåsar.

- Du är rödhårig.

Och han ser på Bella medan han andas häftigt.

- Nej, säger Bella.

- Det är du visst, säger joggaren. Det kan

vem som helst se.

Joggaren flåsandas.

Bella vrålar.

-Jag är inte rödhårig, har aldrig varit

och kommer aldrig att bli!

 

 

Joggaren skakar på huvudet.

- Vet du vem jag är?

- Nej, svarar Bella.

-Det är jag som är författaren, säger joggaren.

Och så springer han därifrån.

 

 

14

 

-Jag tror inte att det är du! ropar Bella.

Jag tror inte att det är du som är

författaren.

 

Joggaren svarar inte.

 

Han inte ens vänder sig om.

 

- Det var han, säger Danken.

Han bor här.

Jag har sett honom förut. Det är han som är

författaren.

- Tsss..., väser Bella. Tsss...

Han är bara en elak gubbe.

- Varför tror du att han är elak? undrar Danken.

-Han har gett mig rött hår, trots att jag inte

vill ha det. Det är elakt.

 

- Nu sa du det! ropar Danken.

-Vad?

-Du erkände att ditt hår är rött! Jag har vunnit

vadet.

 

Bellas läppar blir till smala streck.

- Författaren kan ge mig vilken hårfärg som

helst, säger Bella. Vi måste fråga någon vanlig.

- Jag är vanlig, säger Danken. Fråga mig.

Bella skakar på huvudet och håret far

fram över hennes ansikte.

- Du är inte vanlig, säger hon.

- Varför inte? frågar Danken.

- Han har hittat på dig också.

 

Danken skrattar.

- Vad menas egentligen med att vara vanlig? undrar Bella.

- Som alla andra förstås, säger Danken. Normal.

Man är som alla andra.

Bella nickar.

- Just det. Det är det jag har känt i hela mitt liv.

Jag är inte som alla andra. Jag är onormal.

 

De ser på varandra.

Bella drar i sitt hår.

- Jag färgar det. Blått.

-Visst, säger Danken.

 

Men du vet inte om det

är din egen idé eller

om författaren

har hittat på

att ditt hår

ska bli

blått.

 

-Det är sant, säger Bella.

Det kan jag inte veta.

 

 

15

 

De kommer ut ur tunneln.

De går backen upp mot Norrbackagatan.

Rörstrandsgatan delar sig och

löper ut som på en terrass.

Husen på Rörstrandsterrassen ligger

högt

uppklättrade

över

Karlbergssjön,

Karlbergs slott

och

järnvägsspåren.

 

De följer gatan bort mot Bellas port.

- Här är det, säger hon och pekar på nummer 40.

Här bor jag.

- Vad var det vi slog vad om? undrar Danken.

- Mitt hår.

- Nej, innan. Vad slog vi vad om?

 

Danken ställer sig vid räcket och ser

ner

i avgrunden.

 

Det är tio meter ner till gatan nedanför.

 

- På helgerna kommer klättrarna, säger Danken.

De har en liten påse på ryggen.

I påsen har de talk.

Eller kalk.

För att inte tappa greppet.

 

- Vad är skillnaden mellan kalk och talk? undrar

Bella.

- En bokstav.

- Men för klättraren?

 

- Skillnaden är att med det ena

kanske man hamnar i

avgrunden.

 

Bella ser ner mot gatan tio meter under dem.

- Är det här en avgrund?

- Ja, säger Danken. För den som faller är det en

avgrund.

- Vad slog vi vad om? undrar Bella.

- Lenin, säger Danken. Jag sa att han bodde

här.

- Jag tror det inte, säger Bella. De skulle ha satt

upp en staty, som de har gjort med Ferlin.

- Lenin var en tyrann, säger Danken. Man sätter

inte upp statyer över tyranner.

- Det kanske står i uppslagsboken var han

bodde, säger Bella.

 

16

 

Bellas rum har två fönster.

Där finns en stor väggspegel.

Ljuset faller in i rummet från söder.

Det är ett rum med utsikt.

Man ser slottet och kanalen.

 

På golvet finns inga mattor.

Golvplankorna är breda.

Skrivbordet är vitt.

Sängen har ett virkat överkast.

 

På golvet ligger ett par träningsskor.

Där står ett par pumps.

I hörnet står ett par loafers.

 

Bredvid dem ligger

ett par vita tubsockor med

blå rand på skaftet.

 

Bella går till skrivbordet.

Hon slår på datorn.

Det luktar av såpa.

Rummet doftar rent.

 

Danken går till fönstret.

På fönsterbrädan står en kikare.

Danken sätter kikaren till ögonen.

- Författaren, säger han. Jag ser författaren.

Sedan vänder han sig mot Bella.

- Vad gör du? frågar han.

- Jag söker efter Lenin, svarar Bella.

I nationalencyklopedin.

 

Bella slår in ett kommando.

På en gammal journalfilm kan hon

se Lenin.

- Titta på Lenin! ropar Danken.  Han ser ut precis

som författaren.

- Just det! säger Bella. Han ser ut precis som

författaren.

- Han var en tyrann, säger Danken. Precis som

författaren.

 

 

Danken återvänder till fönstret.

Genom kikaren iakttar han mannen

i träningskläder därnere framför slottet.

- Han ser ut precis som Lenin, säger Danken.

- Det står ingenting om var han bodde när han

var i Stockholm, säger Bella.

- Var är toaletten? frågar Danken.

- Med detsamma till höger, svarar Bella.

 

 

Danken går ut i hallen.

Han känner på den första dörren till höger.

Den är låst.

Han går längre bort.

Han går in på toaletten.

Det är städat och rent därinne.

Rullen med toalettpapper har aldrig öppnats.

Tandborstarna på hyllan ser oanvända ut.

 

 

Först senare ska han begripa

att allt

inte är

vad det synes

vara.

 

 

Han iakttar sin bild i badrumsskåpets klara glas.

Han iakttar sin bild i spegeln

full av undran och förtjusning.

Han närmar läpparna till glaset.

Han kysser i förtjusning

den som han vill kalla sig,

den som han vill kalla jag,

den som du ska kalla

du.

 

 

Så går han ut i hallen

och ser det han tidigare

inte såg.

 

Ännu en spegel, hög , med bladguldsram.

Ett litet bord med marmorskiva.

Två vita ljus.

 

 

17

 

Danken återvänder in till Bella.

Nu ser han gitarren.

- Spelar du? undrar han och nickar åt

instrumentet till.

- Vill du höra? frågar hon och

han nickar

gång

gång.

 

Bella startar bandspelaren

Han sjunker ner på golvet.

Hon går till spegeln.

 

Hon ser sin bild och nynnar till musiken.

Hon borstar drömmande sitt hår.

 

 

När musiken tystnar går Bella till fönstret.

Hon tar kikaren.

- Texten är av Karin Boye.

Hon var poet.

Hon kände Ferlin.

Hon kände Gunnar Ekelöf.

Ekelöf bodde här borta.

Han bodde vid Robert Almströmsgatan.

 

 

Så ser hon med hjälp av kikaren ner mot

kanalen.

- Titta, säger hon. Författaren kommer tillbaka.

 

Och så spelar hon samma melodi en gång till.

Nu spelar hon en långsammare version.

Sedan spelar hon en annan låt.

 

- Det här är inte Boye, säger hon.

- Den här texten har jag gjort själv.

 

 

18

 

Då syns hon blekna.

Läpparna blir hastigt torra.

Det tycks som om blodet

lämnar

hennes kinder.

Hyn får färgen av gammaldags skolkrita.

Den får färgen av vetemjöl eller

socker.

Ansiktet får färgen av

tidningspapper

uppblött i hårt regn.

 

 

Då frågar han:

- Vet du vad klockan är?

Hon får ett plågat drag kring munnen och

upprepar hans fråga:

- Vet du vad klockan är?

- Vet du vad klockan är?

- Vet du vad klockan är?

Gång på gång:

- Vet du vad klockan är?

 

Förfärad iakttar han hennes förvandling.

 

Det ansikte som var levande är dött.

De läppar som var köttiga har blivit torra.

Läpparna är utan färg.

- Vet du vad klockan är?

- Vet du vad klockan är?

- Vet du vad klockan är?

 

 

Han tar ett steg emot henne.

Hon ser förbi honom ut i hallen.

Danken vänder sig om.

 

Där står två män.

Den ene är ung, den andre är medelålders.

- Vet du vad klockan är? frågar Bella.

 

Den yngre riktar vad som synes vara en

mobiltelefon mot Bella.

Han håller den som

man håller

fjärrkontrollen

till tv - n.

 

 

Och hon vacklar

raglar

faller

och blir först sittande,

sedan liggande

på golvet.

 

Kikaren har fallit ur hennes hand.

 

Danken håller andan.

Hon är orörlig

bredvid kikaren

på golvet.

 

 

- Ring efter ambulans! ropar Danken.

Vi måste få hit en ambulans!

 

Den äldre mannen sätter sig i stolen.

Han lägger det ena benet över det andra.

Han drar med fingret längs byxans pressveck.

 

- Det här blir svårt för dig att förstå, säger han.

Han har sådan dialekt som de har i Skåne.

- Ambulans, upprepar Danken. Vi måste få hit en

ambulans.

 

- Hon är urkopplad nu, säger den yngre och

sneglar på redskapet i sin hand.

Hon låste sig.

 

- Sätt dig och lyssna, säger den äldre med den

skånska rösten. Sätt dig och lyssna.

 

 

Och Danken sätter sig.

 

 

19

 

- Vi ger dig tretusen kronor, säger den äldre.

Du får tretusen kronor i månaden under fem år.

Det enda vi begär är att du tiger.

 

Han pekar på Bella.

- Hon är en prototyp.

Om fem år finns hon i produktion.

Då kan du berätta.

Men till dess - så länge du tiger - får du en

utbetalning i månaden.

Det

blir

etthundraåttiotusen.

För ingenting.

 

 

Danken reser sig och går fram till Bella.

Han faller på knä bredvid henne.

Han känner med fingrarna på hennes hals.

 

- Hon ska användas i marknadsundersökningar,

säger den yngre. En annan modell kommer att

finnas i passagerarflygplan, på tåg och i

offentliga byggnader.

Hon lagrar femhundratusen ansiktsbilder redan

nu.

 

- Vi vill inte att det kommer ut, säger den äldre.

Vi vill inte att det blir känt hur långt vi har

kommit. Därför betalar vi för att du ska tiga.

 

 

Danken reser sig.

Han går mot dörren.

Han passerar spegeln i hallen.

 

Han möter sin blick.

Blicken har svartnat.

Men blicken är hans.

 

 

20

 

Nere på gatan ser han ut över avgrunden.

Han kliver över staketet och börjar klättra neråt.

Han klättrar

halvvägs

och

blir

häng   de.
  an  

Han kommer inte vidare.

 

Han har inte talk på händerna.

Han har inte kalk

på fingrarna.

 

Men

skulle ha gjort
sådant någon skillnad?
  ha gjort

 

Han klänger där på väggen likt en spindel

fångad i sitt eget nät.

 

Så faller han.

Fyra meter.

 

 

Han rullar runt i grässlänten, reser sig

och haltar, linkar, haltar

därifrån.

 

 

21

 

Att tiga.

Är det ingenting?

 

22

 

Då ropar Jan.

Han kommer ut ur tunneln och går ifatt sin vän.

- Var är hon?

- Hon stack.

 

- Hem?

- Antar det.

Danken tiger.

På trottoaren utanför restaurang Paus sitter

kvällsmänniskorna.

Sara serverar.

- Jag går upp till mig nu, säger Danken.

 

Då natten övergår i gryning vaknar han.

Han ligger innanför sitt öppna fönster.

Han har hört musik i drömmen.

Eller kanske var det från ett rum på andra sidan

gården?

 

Så stängs ett fönster eller

upphör drömmen.

Så blir han liggande kvar

i sin verklighet.

 

Tigande ligger han där i försommarnatten och

en mås vinglar över taken

   
    väg
  bort  

mot

kanalen.

Till början av den här sidan (Kapitel 13 - 22)

Kapitel 1 - 12