De går på bron över vägen. Under dem rusar bilarna.
De går genom tunneln. Ovanför dem hörs loken godsvagnarna slamret skramlet och dånet av allt det som ska flyttas från den ena orten till den andra.
De tiger jämsides i tunnelns svalka. Danken sparkar en tomburk. Bella springer efter den. Det långa håret fladdrar. Hon sparkar till burken så att den med en smäll träffar tunnelns stenvägg.
-Vart går vi egentligen? frågar hon. - Till din port. Hon rynkar pannan. - Men vad ska vi göra där? - Vi har slagit vad. - Jag vet, säger Bella. Men hur ska vi få veta vem som har rätt? De ser ordlöst på varandra. -Vi kanske kan fråga någon, förslår Danken. Någon som bor där du bor. -Jag bor där jag bor, säger Bella. Men du -Somliga kanske vet mer än du, säger Danken. -Ingen vet mer än jag, påstår Bella och stryker Det långa håret ur ansiktet.
-Det är snyggt, säger Danken. -Vilket? -Ditt hår. Det är snyggt med rött hår. - Synd, säger Bella.
- Varför det? undrar Danken. -Jag kommer aldrig att ha rött hår.- Men du har rött hår. -Nej! Danken skrattar. -Men jag ser att det är rött!- Du ser fel, säger Bella. - Ska vi slå vad! föreslår Danken. - Om vaddå? - Om att ditt hår är rött. - Visst, säger Bella. Mitt hår är inte rött. -Bra, säger Danken. Vi har slagit vad om färgenpå ditt hår. Om jag kan få någon att säga att det är rött så har jag vunnit. -Just det, säger Bella. Jag kommer att vinna.För mitt hår är inte rött.
-Vi frågar honom, säger Danken. Han pekar på en tunnhårig man med skägg. Den tunnhårige kommer joggande i träningskläder.
När han ska passera Bella och Danken ropar Danken till honom. -Förlåt! Får jag fråga en sak?
Den tunnhårige stannar. Han är svettig i pannan. Danken pekar på Bella. -Vad har hon för hårfärg?
Den tunnhårige flåsar. - Du är rödhårig.Och han ser på Bella medan han andas häftigt. - Nej, säger Bella. - Det är du visst, säger joggaren. Det kan vem som helst se. Joggaren flåsandas. Bella vrålar. -Jag är inte rödhårig, har aldrig varitoch kommer aldrig att bli!
Joggaren skakar på huvudet. - Vet du vem jag är? - Nej, svarar Bella. -Det är jag som är författaren, säger joggaren. Och så springer han därifrån.
14 -Jag tror inte att det är du! ropar Bella. Jag tror inte att det är du som är författaren.
Joggaren svarar inte.
Han inte ens vänder sig om. - Det var han, säger Danken. Han bor här. Jag har sett honom förut. Det är han som är författaren. - Tsss..., väser Bella. Tsss...Han är bara en elak gubbe. - Varför tror du att han är elak? undrar Danken. -Han har gett mig rött hår, trots att jag inte vill ha det. Det är elakt.
- Nu sa du det! ropar Danken. -Vad? -Du erkände att ditt hår är rött! Jag har vunnit vadet.
Bellas läppar blir till smala streck. - Författaren kan ge mig vilken hårfärg som helst, säger Bella. Vi måste fråga någon vanlig. - Jag är vanlig, säger Danken. Fråga mig. Bella skakar på huvudet och håret far fram över hennes ansikte. - Du är inte vanlig, säger hon.- Varför inte? frågar Danken. - Han har hittat på dig också.
Danken skrattar. - Vad menas egentligen med att vara vanlig? undrar Bella. - Som alla andra förstås, säger Danken. Normal. Man är som alla andra. Bella nickar. - Just det. Det är det jag har känt i hela mitt liv.Jag är inte som alla andra. Jag är onormal.
De ser på varandra. Bella drar i sitt hår. - Jag färgar det. Blått. -Visst, säger Danken.
Men du vet inte om det är din egen idé eller om författaren har hittat på att ditt hår ska bli blått. -Det är sant, säger Bella. Det kan jag inte veta.
15
De kommer ut ur tunneln. De går backen upp mot Norrbackagatan. Rörstrandsgatan delar sig och löper ut som på en terrass. Husen på Rörstrandsterrassen ligger högt uppklättrade över Karlbergssjön, Karlbergs slott och järnvägsspåren.
De följer gatan bort mot Bellas port. - Här är det, säger hon och pekar på nummer 40. Här bor jag. - Vad var det vi slog vad om? undrar Danken. - Mitt hår. - Nej, innan. Vad slog vi vad om?
Danken ställer sig vid räcket och ser ner i avgrunden.
Det är tio meter ner till gatan nedanför.
- På helgerna kommer klättrarna, säger Danken. De har en liten påse på ryggen. I påsen har de talk. Eller kalk. För att inte tappa greppet.
- Vad är skillnaden mellan kalk och talk? undrar Bella. - En bokstav. - Men för klättraren?
- Skillnaden är att med det ena kanske man hamnar i avgrunden.
Bella ser ner mot gatan tio meter under dem. - Är det här en avgrund? - Ja, säger Danken. För den som faller är det en avgrund. - Vad slog vi vad om? undrar Bella. - Lenin, säger Danken. Jag sa att han bodde - Jag tror det inte, säger Bella. De skulle ha satt upp en staty, som de har gjort med Ferlin. - Lenin var en tyrann, säger Danken. Man sätter inte upp statyer över tyranner. - Det kanske står i uppslagsboken var han bodde, säger Bella.
16
Bellas rum har två fönster. Där finns en stor väggspegel. Ljuset faller in i rummet från söder. Det är ett rum med utsikt. Man ser slottet och kanalen.
På golvet finns inga mattor. Golvplankorna är breda. Skrivbordet är vitt. Sängen har ett virkat överkast.
På golvet ligger ett par träningsskor. Där står ett par pumps. I hörnet står ett par loafers.
Bredvid dem ligger ett par vita tubsockor med blå rand på skaftet.
Bella går till skrivbordet. Hon slår på datorn. Det luktar av såpa. Rummet doftar rent.
Danken går till fönstret. På fönsterbrädan står en kikare. Danken sätter kikaren till ögonen. - Författaren, säger han. Jag ser författaren. Sedan vänder han sig mot Bella. - Vad gör du? frågar han. - Jag söker efter Lenin, svarar Bella. I nationalencyklopedin.
Bella slår in ett kommando. På en gammal journalfilm kan hon se Lenin. - Titta på Lenin! ropar Danken. Han ser ut precis som författaren. - Just det! säger Bella. Han ser ut precis som författaren. - Han var en tyrann, säger Danken. Precis som författaren.
Danken återvänder till fönstret. Genom kikaren iakttar han mannen i träningskläder därnere framför slottet. - Han ser ut precis som Lenin, säger Danken. - Det står ingenting om var han bodde när han var i Stockholm, säger Bella. - Var är toaletten? frågar Danken. - Med detsamma till höger, svarar Bella.
Danken går ut i hallen. Han känner på den första dörren till höger. Den är låst. Han går längre bort. Han går in på toaletten. Det är städat och rent därinne. Rullen med toalettpapper har aldrig öppnats. Tandborstarna på hyllan ser oanvända ut.
Först senare ska han begripa att allt inte är vad det synes vara.
Han iakttar sin bild i badrumsskåpets klara glas. Han iakttar sin bild i spegeln full av undran och förtjusning. Han närmar läpparna till glaset. Han kysser i förtjusning den som han vill kalla sig, den som han vill kalla jag, den som du ska kalla du.
Så går han ut i hallen och ser det han tidigare inte såg.
Ännu en spegel, hög , med bladguldsram. Ett litet bord med marmorskiva. Två vita ljus.
17
Danken återvänder in till Bella. Nu ser han gitarren. - Spelar du? undrar han och nickar åt instrumentet till. - Vill du höra? frågar hon och han nickar gång på
Han sjunker ner på golvet. Hon går till spegeln.
Hon ser sin bild och nynnar till musiken. Hon borstar drömmande sitt hår.
När musiken tystnar går Bella till fönstret. Hon tar kikaren. - Texten är av Karin Boye. Hon var poet. Hon kände Ferlin. Hon kände Gunnar Ekelöf. Ekelöf bodde här borta. Han bodde vid Robert Almströmsgatan.
Så ser hon med hjälp av kikaren ner mot kanalen. - Titta, säger hon. Författaren kommer tillbaka.
Och så spelar hon samma melodi en gång till. Nu spelar hon en långsammare version. Sedan spelar hon en annan låt.
- Det här är inte Boye, säger hon. - Den här texten har jag gjort själv.
18
Då syns hon blekna. Läpparna blir hastigt torra. Det tycks som om blodet lämnar hennes kinder. Hyn får färgen av gammaldags skolkrita. Den får färgen av vetemjöl eller socker. Ansiktet får färgen av tidningspapper uppblött i hårt regn.
Då frågar han: - Vet du vad klockan är? Hon får ett plågat drag kring munnen och upprepar hans fråga: - Vet du vad klockan är? - Vet du vad klockan är? - Vet du vad klockan är? Gång på gång: - Vet du vad klockan är?
Förfärad iakttar han hennes förvandling.
Det ansikte som var levande är dött. De läppar som var köttiga har blivit torra. Läpparna är utan färg. - Vet du vad klockan är? - Vet du vad klockan är? - Vet du vad klockan är?
Han tar ett steg emot henne. Hon ser förbi honom ut i hallen. Danken vänder sig om.
Där står två män. Den ene är ung, den andre är medelålders. - Vet du vad klockan är? frågar Bella.
Den yngre riktar vad som synes vara en mobiltelefon mot Bella. Han håller den som man håller fjärrkontrollen till tv - n.
Och hon vacklar raglar faller och blir först sittande, sedan liggande på golvet.
Kikaren har fallit ur hennes hand.
Danken håller andan. Hon är orörlig bredvid kikaren på golvet.
- Ring efter ambulans! ropar Danken. Vi måste få hit en ambulans!
Den äldre mannen sätter sig i stolen. Han lägger det ena benet över det andra. Han drar med fingret längs byxans pressveck.
- Det här blir svårt för dig att förstå, säger han. Han har sådan dialekt som de har i Skåne. - Ambulans, upprepar Danken. Vi måste få hit en ambulans.
- Hon är urkopplad nu, säger den yngre och sneglar på redskapet i sin hand. Hon låste sig.
- Sätt dig och lyssna, säger den äldre med den skånska rösten. Sätt dig och lyssna.
Och Danken sätter sig.
- Vi ger dig tretusen kronor, säger den äldre. Du får tretusen kronor i månaden under fem år. Det enda vi begär är att du tiger.
Han pekar på Bella. - Hon är en prototyp. Om fem år finns hon i produktion. Då kan du berätta. Men till dess - så länge du tiger - får du en utbetalning i månaden. Det blir etthundraåttiotusen. För ingenting.
Danken reser sig och går fram till Bella. Han faller på knä bredvid henne. Han känner med fingrarna på hennes hals.
- Hon ska användas i marknadsundersökningar, säger den yngre. En annan modell kommer att finnas i passagerarflygplan, på tåg och i offentliga byggnader. Hon lagrar femhundratusen ansiktsbilder redan nu.
- Vi vill inte att det kommer ut, säger den äldre. Vi vill inte att det blir känt hur långt vi har kommit. Därför betalar vi för att du ska tiga.
Danken reser sig. Han går mot dörren. Han passerar spegeln i hallen.
Han möter sin blick. Blicken har svartnat. Men blicken är hans.
20
Nere på gatan ser han ut över avgrunden. Han kliver över staketet och börjar klättra neråt. Han klättrar halvvägs och blir
Han kommer inte vidare.
Han har inte talk på händerna. Han har inte kalk på fingrarna.
Men
Han klänger där på väggen likt en spindel fångad i sitt eget nät.
Så faller han. Fyra meter.
Han rullar runt i grässlänten, reser sig och haltar, linkar, haltar därifrån.
21
Att tiga. Är det ingenting?
22
Då ropar Jan. Han kommer ut ur tunneln och går ifatt sin vän. - Var är hon? - Hon stack.
- Hem? - Antar det. Danken tiger. På trottoaren utanför restaurang Paus sitter kvällsmänniskorna. Sara serverar. - Jag går upp till mig nu, säger Danken.
Då natten övergår i gryning vaknar han. Han ligger innanför sitt öppna fönster. Han har hört musik i drömmen. Eller kanske var det från ett rum på andra sidan gården?
Så stängs ett fönster eller upphör drömmen. Så blir han liggande kvar i sin verklighet.
Tigande ligger han där i försommarnatten och en mås vinglar över taken
mot kanalen. | |||||||||||||||||||||