6

Danken bor högst upp.

Hans rum vetter åt gården.

När han står i det öppna fönstret kan han

med blicken låta sig falla

ner i bråddjupet.

Därnere står häggen.

Därnere ska syrenerna blomma.


Men inte ännu.

En kvinna släpar en matta till piskställningen.

Efter en stund ekar

ljudet av slagen mellan husväggarna.

Så slutar kvinnan bearbeta mattorna.

Tystnaden vilar som ett

fridfullt djur på gården
.


Danken

drar tröjan över huvudet och

låter jeans och kalsonger falla.

Skor och strumpor åker av.

Kläderna bildar

en blöt hög

på golvet.


Danken kastar sig på sängen och ser i taket.

Bella.

Han ser henne för sin inre syn.

Hans inre syn hämtar bilden ur två källor:

henne som han sett

och

henne som han alltid burit med sig

därinne

i sin längtan.


Danken ligger naken och lyssnar

till tystnaden från gården.

Försommartystnad.

Lördagstystnad.

Eftermiddagstystnad, som bryts

av ett barn som ropar.


Så går Danken ännu naken ut i köket.

Han öppnar kylskåpsdörren och

dricker mjölk ur paketet.

När paketet är tomt slänger han det

i påsen under diskbänken.

Och hela tiden ser han

för sin inre syn

det långa röda håret

med bandet.


7


Telefonen ringer.

Danken tar samtalet i hallen och ser sin bild

i spegeln

medan han talar med Jan.

Ska de träna?

Men vi har paddlat.

Armarna.

De tunga armarna.

Jag orkar inte.

Kom nu.

Okhej.

Fem minuter.


De möts på gatan.

Jan står där redan med sin träningsbag över axeln.

Trottoarstenen strålar

eftermiddagsvärme.


De går bortåt Birkagatan och sneddar över planen

framför Filadelfia.

Kastanjerna står gröna.


Genom de öppna dörrarna

in till kyrkorummet

strömmar

ljudet av en kör som repeterar

en hymn.


Är det en hymn till våren?

Är det en hymn till livet?

Är det en hymn till ungdomen?

Eller är det bara

lördagsrutin?

8


När de kommer till klubben klär de om.

Shorts, tröja, skor med tunn sula

och hög snörning.

Uppe i träningslokalen ekar slagen

mot de tunga säckarna.

Klockan ringer.

Tränaren ropar

tiiiiid!

En stunds vila.

Så går klockan igång igen och

Slagen haglar över bollar, säckar och plattor.


Danken och Jan hoppar rep.

En rond är tre minuter.

Klockan går igång.

Tränaren ropar:

Tiiiiid!


Repen snurrar över deras huvuden.

Repen smäller i golvet under deras

dansande

fotsulor:


schwish - schwosh

schwish - schwosh

schwish - schwosh

Efter rephoppningen skuggar de.

Skuggboxaren rör sig utan handskar framför spegeln,

men inte ljudlöst.


När slaget slås pressas luft ur bröstkorgen.

För varje slag som slås i tomma intet

hörs ljudet

av luften

som pressas

ut

ut

ut.


Efter tre minuter ringer klockan och tränaren

ropar.

Tiiiiid!


Livet i träningslokalen

är ett treminutersliv.


Skuggboxaren

flåsar

mot sin bild i spegeln.


Pojkarna slår lätta krokar

på skoj mot varandra.

De drar på sig säckhandskarna och börjar jobba vid

varsin säck.


Säck -

handskarna

är röda,

slitna

och har hål på tummarna.


I tumvecken

är de svarta

av svett.


Rond

efter

rond

vid

säcken.


Den

långa

hängande,

dinglande

säcken.

Smack





smäck
smack.




Smäckesäck!

Smäckesäck!
Smack.



Slag efter slag mot säcken.


Sedan

ropar

tränaren:


-Danken, plattorna?


Och Danken stiger in i ringen och tränaren

ställer sig i ringens mitt.


Tränarens hår är grått.

En gång

var han nationens hopp.

Nu

sover han illa om natten

och

har packat sina pokaler i en låda

och ställt dem på vinden.


Ringen

är fyrkantig.

Tränaren håller de röda plattorna

tätt intill sitt huvud.


-Rak vänster,

kommenderar tränaren.

Rak vänster, rak höger.

Krok, vänster höger, ett steg tillbaka.


Danken anfaller plattorna med snabba slag.

Tränaren

är

inte nöjd.


-Stå på hela foten!


Danken anfaller plattorna igen och igen.

Tränaren ser en blotta i garden

och slår till honom över

örat.


Klockan ringer.

Danken kliver ur ringen.

Jan går emot tränaren.


-Rak vänster, höger, vänster!

Tränaren tar emot slagen på plattorna.


Danken

lägger sig på rygg på

golvet och drar knäna mot bröstet.



9


Danken och Jan går upp

mot planen framför Filadelfia.

Kören sjunger inte längre.

Dörrarna är stängda.

En man i flottiga byxor

söker

i

papperskorgen

efter

burkar.


Jan ger honom en blick.

-Jag är törstig.

De går upp till Danken för att släcka törsten.


Ingrid steker köttbullar.

Hon har ett blått förkläde

med bröstlapp.

Hon frågar om Jan vill äta med dem.


Medan pojkarna äter

frågar Ingrid vad de gjort.


Pojkarna svarar

Enstavigt,

alltid

enstavigt.


Paddlat?

Ja.

Boxat?

Ja.

Trötta?

Ja.

Stanna hemma?

Nej.


Efter middagen går pojkarna ner på gatan.

De fortsätter bort mot

järnvägstunneln och

ner till

kanalen.


De möter par med rullade filtar

och

utflyktskorgar.


Man vänder hem.


Kvällskylan krypande över trottoarstenen.

Danken och Jan kommer ner

på gräset

vid

kanalen

framför

slottet.


De ser henne.

Bella.


Hon har slagit ut håret och

sitter på en filt

ihop med två andra flickor.



10


Där.

Där.

Där.

Är där på gräset?

Är där inuti?


Var

bor

hans åtrå?


Bor den i honom?

Bär hon hans längtan, som

en krona av gräs

eller

sjöar

bortom allt förstånd?

Där han paddlar sin ranka farkost,

ut över vattnen

bortom.


Över sjöarna hitom

sorgen och glädjen.

Över haven

i skogen

i träden

i barken.


Där.


Så möter han blicken.

Hon sitter på filten med benen i kors

Som är hon en eremit

från det inre av

någonstans.


Som är hon en fångad molntapp

och ett musikstycke utan slut


Som är hon det minsta och det största

på samma gång


Han skulle ha kunnat ge henne ett namn

där hon sitter

fastvuxen vid jorden, gräset och de vandrande

skyarna.

Han skulle ha kunnat

i kraft av sin ungdom

i kraft av sitt liv

i kraft av sin död

och allt som väntar.


Han skulle ha kunnat ge

henne ett namn.


Men han gör det inte.


Han säger inte ens hej.


Han nickar och hon kisar mot honom, som

var han den bländande solen.


Som var han spegeln och solkatten

i spegeln

på samma gång.


Hon den andra,

hon med det svarta håret

tar upp sin telefon när den ringer.


Hon den tredje,

med håret kort, nästan snaggat,

petar med en omålad nagel

mellan framtänderna.


-Har du bytt? frågar hon och

kikar på Danken.

-Dom har inget badkar hemma,

påstår Jan. Han måste tvätta sig i kanalen.


Flickan med det korta, nästan snaggade håret

ler inte. Snett bakom henne sitter flickan

med det svarta.

I högerhanden telefonen.

I den vänstra en kycklingvinge.

-Jag vet var du satt, säger hon och ser sig

ikring.

-Vi ska leta. Jag ringer om vi hittar den.

Hon lägger telefonen på filten.

-Ellen har tappat cykelnyckeln, säger hon.


Bella reser sig och går framåtlutad med ett

glas i handen.

Hon granskar gräset.


Gräset vet ännu inget om sommarens brännande

sol.

Det känner inte sitt öde.

Ännu är gräset grönt och friskt.

Om en månad ska det vara brunt.


Hon med det snaggade håret har också rest sig.

Två flickor går med glas i händerna framåtböjda

över gräset

som söker de lyckan.


Hon med det svarta håret pekar.

-Hon satt där.

-Vi vet var hon satt, svarar de andra.


Jan och Danken står bredvid och tittar på.

-Tyvärr kan jag inte bjuda på nånting, säger

hon med det svarta håret. Tyvärr är allt slut.


-Är ni ofta här? frågar Jan och ser på flickan

som heter Bella.

-Det är min födelsedag idag, säger hon med

det svarta

håret. Bor ni härikring?

-På Rörstrandsgatan, säger Jan. Bredvid

Paus.

-Vad är det? frågar den svarthåriga.

-Restaurangen. Har du inte sett den?

Den svarthåriga pekar på Bella.

-Hon bor bredvid den där…vad heter han?

-Han är död, svarar Bella utan att lyfta

blicken.

-Men vad heter han? undrar den svarthåriga.

-Den finns inte, säger den som nästan är

snaggad

och tar plats på filten.

-Ferlin, säger Bella utan att sluta söka.

-Just det, Ferlin, säger den svarthåriga och

biter i kycklingvingen. Han var sån där…


Hon tar telefonen och väljer nummer.

-Poet, säger Danken.

-Just det, säger den svarthåriga. Ett jävla

fyllo.

Så lyfter hon telefonen till örat.

-Du Ellen, vi hittar den inte.

-Den finns inte, säger Bella och när hon rätar

på ryggen står hon framför Danken.


De ser in i varandras hav, strömmar

och virvlande vatten.

-Den är borta, påstår Bella och ser rakt in i

hans

bark och sav och glidande skyar.

-Ferlin, säger Danken.

-Ty jag är ganska mager om bena,

halvsjunger Bella.

-Han bodde i samma port som Lenin, påstår

Danken.

Bella skakar sitt hår.

-Nej.

-Jo.

-Ska vi slå vad?

-Jag vinner.

-Nej.

-Jo.

-Vad ska vi slå vad om?

-Vad du vill.


Hon skrattar.

På filten sitter hon med det svarta håret och hon

som nästan är snaggad. Hon som har det svarta

håret har också telefonen.

Den snaggade lyfter vinflaskan och gör en grimas.

-Tom.


11


Jan sätter sig bredvid filten.

Danken sätter sig också på gräset.

Bella sitter på filten.

Hon ser in i hans ögon.

Ur fickan tar hon fram en tablettask.

-Om den här, säger hon.

-Är den full? undrar Danken och betraktar

den vita pappasken.

Bella skakar på asken. Det rasslar i den. Hon

öppnar och tittar i den.

-Det är två kvar.

-Två?

-Ja.

-Bara två?

-Duger det inte? Vad har du?

Danken letar i fickorna och får upp en gul

papperslapp.

Han vecklar ut den i handflatan och viker en

svala av den. Han lägger svalan i Bellas hand.

-En biobiljett, säger hon.

-En svala.

-Det är en helt värdelös del av en biobiljett.

-En svala, säger Danken.

-Jag har satsat en ask och två tabletter,

säger Bella.

-Min svala är ett konstverk, säger Danken.

Bella skakar på huvudet.

-Vad pratar ni om? undrar hon med det

svarta håret. Kan ni inte leta reda på Ellens

nyckel i stället?


-Vi har boxat, säger Jan. Har ni ingenting att

dricka?

-Allt är slut, påstår den snaggade. Var boxar

ni?

-AIF.

-Var ligger det?

Jan pekar uppåt Rörstrandsgatan.

-Jag är också törstig, säger den svarthåriga.

Nån hade saltat för mycket på kycklingen.

-Klaga inte, fräser Bella.

-Jag klagar inte, trular den svarthåriga. Jag

säger bara att jag blev törstig av maten.

Bella ser på Danken.

-Den som har rätt får båda.

Och hon håller fram sin hand. På handflatan ligger

en tablettask och en svala vikt av en gul biobiljett.

-Vad såg du? undrar Bella.

-En dokumentärfilm på Zita.

-Var du ensam?

-Ja.

-Jag har aldrig varit på bio ensam i hela mitt

liv.

-Är det sant? säger Danken.

Bella nickar.

-Hon är osjälvständig, påstår den snaggade.

Bella sliter loss en näve gräs och slänger mot den

snaggade.

-Du är osjälvständig, framhärdar den

snaggade. Du kan inte göra nånting

på egen hand.

Bella slänger mera gräs.

Sedan vänder hon sig till Danken.

-Så du paddlar, boxar och går på bio?

-Ja.

-Vad gör du mer?

-Inget.

-Men säg.

-Vad ska vi slå vad om? undrar Danken.

Bakom dem talar de två andra flickorna med Jan.

Han visar hur han skyddar huvudet bakom

underarmarna när han boxar.

-Man måste gardera sig. Dålig gard sänker en

direkt. Man får en snyting eller en smäll i

magen.

Hon med det svarta håret gör en grimas och nickar.

-Man tappar luften va?

-Visst, säger Jan. Man tappar luften.

Den snaggade skakar på huvudet.

-Varför gör ni det?

-För att man vill besegra sig själv, säger Jan.

Man vill övervinna sin rädsla.

-Vad ska vi slå vad om? upprepar Bella.


12


-Ska vi gå och se efter? frågar Bella.

-Se efter vad? undrar Danken.

-Vem som vann.

-Visst.

-Ska vi gå nu?

-Varför inte?

Bella reser sig.

-Kom då.

Han reser sig också.

-Vart ska ni ta vägen? undrar den

svarthåriga.

Bella drar med fingrarna genom håret.

-Vi ska kolla en sak.

I handen håller Bella tablettasken och biljetten

som blivit en svala.

Danken står framför henne. Han möter hennes

blick.

-Ska vi gå?

-Ja, svarar Danken.

-Sticker du? frågar den snaggade.

-Vi kommer tillbaka.

-Bella är så självständig, säger den

svarthåriga.

-Kan ni inte köpa nånting som man kan

dricka? säger den snaggade.

-Inga pengar, svarar Bella.

Så tar hon några steg över gräset upp mot vägen

framför slottet.

-Kommer du? undrar hon när hon i steget

vänder sig mot Danken.

-Jag kommer tillbaka, säger Danken till Jan.

Så går Danken mot vägen. Han går bakom Bella.

Hon går framför honom utan att vända sig om.

Först när hon kommer upp på asfalten vänder hon

sig mot honom.

-Brukar du slå vad?

-Hela tiden, svarar Danken.

-Brukar du vinna?

-Alltid.

-Du ljuger.

Han skakar på huvudet.

Då skrattar hon.

-Jag slår aldrig vad.

-Men du har just gjort det.

-Det är första gången.

-Är det sant?

-Kanske andra gången. Har du bott här

länge?

-Jämt.

Bella suckar.

-Vi flyttade hit förra veckan.

-Var bodde ni förut?

-I Nacka.

-Varför flyttade ni?

-Dom skilde sig.

Bella suckar.

-Vi flyttade hit förra veckan.

-Var bodde ni förut?

-I Nacka.

-Varför flyttade ni?

-Dom skilde sig.

Danken säger ingenting.


De ruvar på sina förluster.

De minns och stöter bort.

Minnet.


-Jag bor med mamma, säger Bella.

-Jag också.

Båda tiger.

Båda bor med mamma.

Mamma.


-Är det du som fyller år? undrar Danken.

Bella skakar på huvudet.

- Maria. Hon den mörka.

De går längs asfalten.

De rör sig långsamt, som saknar de mål.

Danken pekar in mot grönskan bakom

Slottet.


-Jag brukade leka där. När jag var liten.

Bella nickar.

-Jag springer där ibland.

-På banan?

-Ja. Jag spelar fotboll.

-Är du bra?

Bella skrattar.

-Jag är målvakt. Helt värdelös. Fattar inte

varför jag håller på med det.

Danken nickar.

-Som jag och boxningen. Jag är helt

värdelös.

Stans sämsta boxare.

Bella skrattar.

-Vad skrattar du åt?

-Oss, säger Bella.

-Vad är det som är roligt?

-Vi låter som när man var liten. Man gick till

fröken och höll fram sin teckning och sa

"Titta va fult."

-Jag gjorde aldrig så, påstår Danken.

-Hur gjorde du?

-Titta va fint.

Bella skrattar.

-Sa du det?

-Jag är bra på att teckna.

Bella nickar.

-Jag är helt värdelös. Verkligen. Helt

värdelös.




Till början av den här sidan (Kapitel 6 - 12)

Kapitel 1 - 5

Kapitel 13 - 16

Kapitel 17 - 22