|
17 Danken återvänder in till Bella och nu ser han gitarren. - Spelar du? undrar han och nickar åt instrumentet till. - Vill du höra? frågar hon och han nickar gång på gång och Bella startar bandspelaren, skruvar upp ljudet. Han sjunker ner på golvet och nu går hon till den spegel som finns på väggen bredvid dörren. Hon ser sin bild och nynnar texten i det hon borstar drömmande sitt hår. Raaaaaaaaaaaaaaaaaak och pansarsluten gick jag fraaaaaaaaam men av skräck var brynjan gjuten och av skaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam.
Jag vill kasta mina vapen svärd och sköld all den hårda fiendskapen var min köööööööööööööööööööööööööld.
Jag har sett de torra frööööööööööna gro till sluuuuuuuuuuuuuuuut Jag har sett det ljusa gröna vecklas uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuut.
| |
| Våren gryr i vinterns trakter där jag fröööööööööööööös. Jag vill möta livets makter vapenlös. | |
| Bella går till fönstret och tar kikaren. - Boye, säger hon. Hon skulle gifta sig med Gunnar Ekelöf, men det blev inget. Hon var inte den han trodde.
| |
| Han bodde här borta. Vid Robert Almströmsgatan. | |
| - Hur vet du det? - Jag bara vet. Danken skakar på huvudet. - Sånt vet man inte. - Titta, säger Bella. Författaren kommer tillbaka. Den här versionen är lugnare.
Och så spelar hon samma låt en gång till, fast i en lugnare och långsammare version. - Vilken tycker du är bäst? undrar hon när musiken - Jag vet inte, svarar Danken. - Du kanske gillar den här bättre? säger Bella.
| |
| Och så spelar hon nästa låt. - Det här är inte Boye, säger hon när musiken tystnar. Den här texten har jag gjort själv.
| |
| 18
Det är då det kommer: först varslet sedan katastrofen.
Det tycks som om hon bleknar, torra läppar. Det tycks som om blodet lämnar hennes kinder.
Hyn som gammaldags skolkrita, som vetemjöl eller socker utrunnet ur sin förpackning. Han frågar, som man gör, i det han iakttar hennes förvandling.
- Vet du vad klockan är? Hon får ett plågat drag kring munnen, ser sig ikring och upprepar: - Vet du vad klockan är? Svarta, tomma ögon. - Ja, undrar Danken. Vet du vad klockan är? Blicken hennes stel, orörlig, frusen pupill. - Ja, vet du vad klockan är? upprepar hon. Vet du vad klockan är? Vet du vad klockan är? Vet du vad klockan är?
Han iakttar förfärad hennes
Ansiktet som var levande blir dött. De läppar som var köttiga blir tunna, torra utan färg. -Vet du vad klockan är? Vet du vad klockan är? Vet du vad klockan är?
Han tar ett steg emot henne. Hon håller kikaren i handen. Hon ser förbi honom, ut i hallen. Danken vänder sig om.
Där står två män, den ene ung, den andre medelålders. - Vet du vad klockan är? frågar Bella.
Den yngre riktar vad som synes vara en mobiltelefon mot Bella. Han håller den som man håller fjärrkontrollen
Och när han trycker några gånger på de små knapparna raglar hon som vore hon som var hon som blev hon
Mollberg drucken i en gränd. Famlande - kräkningar i halsen, fylla i ögonen och vingligt steg - mot en stödjande husvägg.
Kikaren Faller ur hennes hand och slår i golvet. Den yngre mannen går emot henne och hon ska sätta sig på sängkanten.
Men hon faller faller. faller.
Också pojken tycker sig falla ut ur sin dröm, in i en verklighet som han inte förstår.
Orörlig är hon, orörlig, stilla bredvid kikaren på golvet.
- Ambulans, säger pojken. Ambulans. Ambulans.
Den äldre mannen sätter sig i stolen, Lägger ena benet över det andra. Drar med tummen och pekfingret längs pressvecket på kostymbyxan.
- Du kommer att få svårt att förstå det här, säger han. Han har den sortens dialekt i Skåne. - Ambulans, upprepar Danken.
- Hon är inte riktig, säger den äldre. Hon består till största delen av ledande plaster, polymerer, lite kisel, lite guld. Hon är en maskin.
- Hon är urkopplad, säger den yngre. Hon låste sig. - En femtisexa, säger den äldre. - Ja, nickar den yngre. Eller en P 13. - Ambulans! ropar Danken. Ring! Ring! - Sätt dig och lyssna, säger den äldre.
19
Nej, de erbjuder inga silverpengar. Den tiden är förbi. Och ambulansen - den är inte för henne.
- Tretusen kronor, säger den äldre. En gång i månaden fem år framåt så länge du håller tyst med vad du sett här idag.
Hon är en prototyp. Om fem år finns hon i produktion. Då kan du berätta vad du vill. Till dess - så länge du tiger får du en utbetalning i månaden. Det blir etthundraåttiotusen för ingenting.
Danken går fram till henne och faller på knä, känner varligt på hyn under ögat, på halsen på handen.
- Hon ska användas till marknadsundersökningar, säger den yngre. En modifierad modell kommer att finnas på flygplan, tåg och i offentliga byggnader. Hennes minne är ofattbart. Hon lagrar femhundratusen ansiktsbilder redan nu.
- Potentialen är oändlig, påstår den äldre. Men vi vill inte att det kommer ut hur långt fram vi redan är.
- Hon kommer att bli någonting riktigt stort, säger den yngre. Ingen vet idag hur stort.
- Gå hem, säger den äldre. Glöm det här. Den första utbetalningen kommer i veckan. Du behöver bara tiga.
Och Danken reser sig och går mot dörren, förbi spegeln där han möter blicken.
Den egna blicken. Den som förändrats, svartnat, något åldrats, men är hans.
20
Nere på gatan ser han ut över avgrunden - den gatstump där stupet ner mot asfalten finns som en möjlighet för alla, med eller utan talk eller kalk på fingrarna.
Han kliver över staketet och börjar nedstigningen. Han klättrar halvvägs och blir
hängande
Kommer inte vidare.
Han klänger där på väggen likt en spindel fångad i sitt eget nät av sten.
Så faller han. Fyra meter. Han rullar hop sig i grässlänten och reser sig sedan sakta och linkar därifrån.
21
Att tiga. Är det ingenting?
22
Då ropar Jan. Han kommer ut ur tunneln och går ifatt sin vän. - Var är hon? - Hon stack? - Hem? - Antar det. - Var du inte med henne hem? - Nej. - Varför inte?
Danken tiger. På trottoaren utanför Paus sitter kvällsmänniskorna i skjortärmarna. Sara serverar. - Jag går upp till mig nu, säger Danken. - I morgon, säger Jan. Då paddlar vi igen. Men Danken svarar inte.
När natten övergår i gryning vaknar han innanför sitt öppna fönster. Han har hört musik i drömmen, eller kanske från gården.
Så stängs ett fönster eller upphör drömmen, så blir han liggande kvar i sin verklighet.
Tigande i försommarnatten där trasten slutat sjunga och en mås vinglar över taken på väg bort mot kanalen. | |
|
| |