Mannens blick över den framsträckta armen. Handen som vill ha barnets blick, barnets blick på pipan. Den unga kvinnan med moderns överväldigande omtanke. Den framsträckta armen och fingrarna som lockar. Knäpper den äldre kvinnan med fingrarna? Håller hon fram sin längtan? Bakom dem radioapparaten. Mannen är välklippt, rak kant vid örat, näsduken i fickan noggrant arrangerad. Det kan vara fyrtiotal.
Bilden kan också beskrivas såhär:
Tre blickar mot barnet, barnets blick mot pipan. Mannen håller högerhanden över den vänstra, som vill han hindra vänsterhandens rörelse. Den äldre kvinnan sträcker fram armen för att skära av förbindelsen mellan mannen och den yngre kvinnan, som klamrar sig fast vid barnet. Och barnet, oförstående i sin barnslighet.
Och såhär:
Ut ur radion strömmar övergivandets musik, flyktens, svekets och uppgivenhetens. Mannen planerar reträtten, kriget tog slut för några månader sedan. Han var rekryt vid kustartilleriregementet i Fårösund, flickan ett tillfälligt möte. Nu sitter hon där med barnet, hans mor påtalar det opassande i situationen. Långt senare skall barnet höra, drömlikt, ett fragment av vad som den dagen kom ur radion. Barnet - nu en vuxen man - skall fyllas av vrede, men utan att förstå varför.
Presentation av författarskapet
Min första skrivmaskin köpte jag som sextonåring i en pantbank vid Zinkensdamm. Det var en reseskrivmaskin som kunde förvaras i en plywoodlåda. Lådan var utvändigt klädd med svart bomullsduk som börjat spricka. När man skrev på maskinen slogs det hål i färgbandet. Maskinen kostade femtio kronor.
En av mina första längre berättelser hette " Sagan om Pym & Rese". Det var en berättelse om olycklig kärlek. Jag tror att jag skrev ungefär tjugo sidor på den. Jag skrev inte om. Jag trodde att det skulle vara som det blev första gången bokstäverna kom ut på pappret. Jag trodde att det var viktigt att vara inspirerad och att skriva i ett inspirerat tillstånd. Jag minns inte att jag ändrade något i mina första berättelser.
Jag läste mycket. Läsandet hade karaktären av verklighetsflykt. Jag var helst någon annanstans. När jag upptäckte Hemingway begrep jag för första gången vad stil är. Jag läste "Den stora dubbelhjärtade floden " om och om igen. Hemingways noveller i översättning av Mårten Edlund och Thorsten Jonsson var den första bok som jag beställde i en bokhandel. Jag köpte den inbunden. Ryggen var mörkröd. Bokhandeln låg i Götgatsbacken och ligger där än.
Jag hade som sjuttonåring börjat nära drömmen att bli författare. Hur jag skulle bli en sån begrep jag inte. Vad jag visste fanns det ingen utbildning som ledde till att man fick en bok utgiven. Jag skrev några haikudikter och lämnade upp dem till tidningen Vi, som hade kontor på Högbergsgatan, inte långt från där jag bodde. Den första veckan trodde jag att de skulle ringa och be att få publicera dem. Jag förstod inte varför det tog dem så lång tid. Efter någon månad gick jag upp på redaktionen och bad att få dikterna tillbaka. Redaktören sökte i några olika lådor och fann dem till slut, tre mycket tunna pappersblad, eftersom jag skrev på tunt papper för att kunna ta karbonkopior. Skrivmaskinen förstörde mina karbonpapper. När jag höll dem mot fönstret var de fulla av hål, som om någon slags insekt gnagt på dem. Karbonpappret var rött på ena sidan, mörkt på den andra. Fingrarna blev svarta av att hantera dem.
Jag visste inte vad jag ville skriva om, bara att jag ville skriva. Jag hade inget ämne. Jag hade inte levt. Jag försökte sätta igång att leva. Jag var sjutton år.
I dag har jag publicerat ett drygt trettiotal böcker, jag har skrivit manus till flera TV- serier och jag har skrivit några filmmanuskript. Min femte teaterpjäs har premiär hösten 2 000. Därutöver har jag publicerat ett stort antal artiklar och några noveller. Mina dikter låter jag ingen läsa.