av
Mats Wahl

Kränkningar i skolans värld förekommer på fyra nivåer:

• Strukturella kränkningar av personal.
• Strukturella kränkningar av elever.
• Individuella kränkningar av elever.
• Individuella kränkningar av personal.

En lärare med tjugo års arbetslivserfarenhet är handledare åt en tämligen ung och oerfaren kollega. Den yngre läraren uppbär högre lön än den äldre. Den äldre läraren upplever sig vara kränkt. Kränkningen är strukturell emedan den drabbar oberoende av person. Kränkningen är inte utvecklad för att kränka. Den är en effekt av systemets sätt att fungera.

En flicka i årskurs 7 går varje dag till en skola där skåp är uppbrutna, där städningen är sporadisk, där olika sorters kladd sitter på väggarna. I elevuppehållsrummet dånar en musikanläggning. På lektionerna är det stimmigt. Eleven känner sig otrygg i elevuppehållsrummet och söker sig till korridoren vid personalrummet. Bakom den låsta dörren till personalrummet finns de vuxna och tryggheten. Någon ur personalen stannar till vid flickan där hon står vid den låsta dörren. Läraren frågar eleven om hon " söker någon". Flickan skakar på huvudet och går där ifrån.

Eleven ifråga kränks varje dag i det att skolmiljön är förfallen, lektionerna är stimmiga, ingen begriper att flickan är rädd för de äldre pojkar som är "kungar" i elevuppehållsrummet. När flickan sätter sig vid ett bord i bespisningen är bordet inte avtorkat. Hon äter sin lunch under omständigheter som på inga villkor skulle accepteras på en fångvårdsanstalt eller en militärförläggning. Ingen har haft för avsikt att kränka flickan. Kränkningen är en effekt av systemets sätt att fungera.

Om vi fortsätter med flickan i exemplet ovan: när hon av sin lärare uppmanas att " säga något" i klassen rycker hon på axlarna. Hon har lärt sig att tiga. Hon vet att om hon öppnar munnen så kommer två pojkar längst ner i hörnet att härma henne och skrattande fråga var hon kommer ifrån.

Flickan tiger. Dag efter dag. Hon utbildas i att tiga. Flickan biter ihop, har ofta ont i magen och ofta huvudvärk. När flickans ensamstående mamma möter flickans klassföreståndare säger klassföreståndaren att flickan " är snäll, men väldigt tyst." Både läraren och mamma tittar anklagande på flickan.

Kränkningen är designad för att ( vad gäller pojkarna i klassen) drabba just den här flickan. Vad gäller läraren och mamma kränker de flickan (omedvetet) genom att tillskriva henne att hon är " tyst." Den korrekta benämningen på vad som skett är att flickan har blivit tystad.

Individuell kränkning av personal kan vara:

En lärare vill inte sätta ut sitt hemtelefonnummer i skolkatalogen. Hon menar att hennes arbetstid är förlagd till skolan och föräldrar kan söka henne där. Hon är den ende i ett kollegium på femtio som vägrar sätta ut sitt hemtelefonnummer. När rektor i milda ordalag talar med henne om att hon är den ende som " vägrar" försöker hon förklara: hon har ett liv utanför skolan, hon har egen familj, hon har sitt arbete förlagt till skolan. Men rektor tycks inte begripa. Han säger att

" det ser illa ut och kan missförstås."

Läraren upplever att just hon är utsatt för påtryckningar och dessa upplevs som kränkande emedan man inte tar hennes önskemål på allvar.

När det i " Den Onda Dagen" talas om kränkningar och vad som kan göras för att få stopp på eländet är vi tvungna att begränsa oss. Vi uppehåller oss på det hela taget vid vad som i någon liten utsträckning kan göras för att förebygga, förstå och i någon mån kanske förhindra kränkningar främst av elever.

Vår hållning därvidlag innebär inte att det skulle vara oviktigt att berätta om kränkning av skolpersonal. Att skolpersonal kränks - individuellt och strukturellt - är oerhört allvarligt. Kränkningar av skolpersonal är vanligt förekommande och får i många fall svåra konsekvenser både för den kränkta läraren och för skolsamhället.

Det är min uppfattning att lärarkåren är det här landets mest hunsade yrkesgrupp. Lärarkåren utför ett ofta omåttligt svårt och krävande arbete. Många gånger utförs arbetet under miserabla förhållanden. Lärarkåren behöver allt stöd den kan få. Utrymmet i " Den Onda Dagen" medger inte att lärares ibland ofattbart krävande arbetssituation beskrivs. Den borde beskrivas.

Mellan 1965 och 1983 har jag arbetat - utan någon som helst pedagogisk utbildning - som lärare. Jag har arbetat i grundskolan och under tio år på specialinstitutioner med ungdom i kris. Jag har skrivit 1 000 sidor text om pedagogiskt arbete med krisande tonåringar. Jag har varit gästföreläsare på landets samtliga lärarhögskolor. Sedan 20 år tillbaka besöker jag kontinuerligt skolor över hela Sverige för att tala litteratur med ungdomar.

Jag vill påstå att jag sett och ser mycket av skolsverige.

Det finns sannerligen i vårt land välfungerande skolor där jag nästan genast jag kommer innanför dörren känner " här hade det varit roligt att som ung få vara elev."

Påfallande ofta är de här lyckligt lottade och välfungerande skolorna belägna i områden där arbetslösheten bland föräldrarna är låg, där det finns tämligen många hem med studietradition och där personalgruppen på skolan är stabil. Inte sällan kan man ana att Den Lyckliga Skolan leds av en rektor eller en ledningsgrupp med en vision och med tydliga mål.

Men det finns också ett förfärande antal olyckliga skolenheter. Ofta tycks olyckan vara förhärskande i områden där många föräldrar är arbetslösa, där många familjer utan studietradition finns och där lärargruppen inte sällan upplever sig sakna ledning, vision, nya perspektiv.

Besvärande är att fyrtio år av skolreformer har haft som mål att just de sämst ställda barnen och ungdomarna skulle få ett bättre utgångsläge. Det är min uppfattning att skolpolitiken här har misslyckats. De i skolan sämst ställda kommer till gymnasiet, många gånger med kunskaper som är av klen mellanstadienatur.

I Stockholm har det lett till att var fjärde elev följer specialdesignade gymnasieprogram för extremt svagpresterande. Skolan misslyckas med just det som femtio år av reformarbete skulle hjälpa skolan att lyckas med.

I kölvattnet av misslyckandet med ämnesstudierna följer annat. Särskilt de svagpresterande eleverna lär sig i skolan att man får finna sig i att bli kränkt och att man kan kompensera sig genom att opåtalat kränka andra. Ingen ingriper när flickor kränks sexuellt. I en gymnasieskola som jag besökte hösten 2003 uppgav lärare att det inte var ovanligt att de tilltalades med " Hora", "Jävla fitta" och

" Sug min kuk."

Då någon form av sanktion saknas kan eleven skrattande " göra fingret" åt läraren och släntra därifrån. Man behöver inte vara pedagogiskt förfaren för att begripa att somliga av de här unga männen en dag kommer att tas om hand av polis.

Den dagen kommer de att bli förvånade, för i skolan har de nämligen lärt sig att man kan kränka medmänniskor opåtalat. Varför ska man nu beläggas med handfängsel bara för att man slagit ut tänderna på någon?

Det ord som bäst täcker verkligheten i vad som kan kallas Den Olyckliga Skolan är misär.

Misären är materiell - det är smutsigt, slitet, kladdigt, vandaliserat.

Misären är pedagogisk - lärarna tycks ha utbildats för att undervisa i en skola som inte finns, i alla fall inte på just den här orten.

Misären är organisatorisk - skolans ledning tycks ofta sakna förmåga att på ett inspirerat och inspirerande sätt leda och utveckla arbetet genom att visa hur man gör. Skolledarna tycks alltför ofta vara byråkrater utan förmåga att utveckla de pedagogiska modeller som dagens skolverklighet kräver.

Misären är psykologisk - lärare bankar huvudet i väggen. Lärare upplever att de inte räcker till, att de misslyckas, att de inte duger. Och de lämnas i sticket med sömnlöshet, magont, ryggbesvär och infektioner som aldrig vill gå över. Skolan avstår från att utveckla stödformer för lärarna. Lärare används som samhällets kanonmat.

Misären är politisk - över alltihop härskar skolpolitiker med god vilja. Men det är något som fattas. Bestämt fattas ofta förmågan att se bortom de retoriska dimbankarna och det alltid ack så fagra talet.

I det långa loppet är det omöjligt - menar jag - att få en bra skola för alla om inte lärarna upplever att de har samhällets stöd. Vill vi ha lyckliga och harmoniska barn och unga i skolan så måste vi ha lyckliga och harmoniska lärare som hjälper barnen och de unga.

I alltför många skolor är det ofantligt långt dit.

Dock:

Dagligen måste undervisning fortgå, timme efter timme. Innan det blir bättre kommer fasansfullt många individer att gång på gång uppleva att de kränks, att de skändas, att deras skoldag blir något annat än vad som var menat.

Skoldagen har för alltför många - både elever och skolpersonal - blivit " Den Onda Dagen".

Medan vi väntar på att politikerna ska komma ut ur den skolpolitiska retorikdjungeln måste lektioner hållas, skolmat serveras, läxor läsas och förhöras och lärare måste ta itu med vardagens alla möjliga mödor.

Det är min förhoppning att de här artiklarna i någon liten grad ska kunna hjälpa lärare att hantera och reflektera kring svåra situationer i de skolor som inte är så välfungerande som vi ville hoppas.