På andra sidan sjön går pendeltågen till Stockholm och man kan höra dem om vinden kommer från rätt håll. Det finns ett nästan övervuxet grindhål i den höga häcken och tio meter från den mindre grinden finns en större med två järngrindar på vilka den gula färgen flagnat.
Annie steg ur och öppnade dubbelgrindarna och mamma körde in på grusplanen och parkerade under jätteeken. Gräsmattan hade inte klippts på länge och såg ut som en åkervall där havren här och var lagt sig efter senaste slagregnet. Äppeltäden bar redan frukt och vid sjökanten stod alarna med sina feta blad och man kunde se bryggan och den uppdragna roddbåten fjättrad med kätting vid en av alarna. Alltihop såg ut ungefär som jag mindes det.
- Dom har inte kommit ännu, konstaterade mamma och steg ur och smällde igen bildörren samtidigt som hon kastade en blick på armbandsklockan.
Annie var redan ute på bryggan. Morgan öppnade bakluckan och tog fram bollen. När mamma och jag gick till dörren och mamma letade i handväskan efter nyckeln stod Morgan redan på gruset och höll bollen i luften omväxlande med vänstra och högra foten. Då och då lät han bollen vandra upp över ryggen, rulla över skulderbladen och så tog han den på foten och sände upp den för att nicka några gånger innan han tog den på axeln och lät den rulla över ryggen igen.
Mamma hade svårigheter med låset.
Medan hon höll på med dörren kom en katt spatserande över grusplanen. Kattan var stor och gråstrimmig och strök sig mot mina ben.
Just när mamma fick upp dörren sköt Morgan en boll som träffade mig i ryggen. Det var en hård boll och jag tappade luften, men sa ingenting. Katten försvann som om det var den som blivit träffad.
- Du kan inte stå och sova! ropade Morgan. Det blir aldrig nån spelare av dig!

I mars när vi var nere till begravningen låg det korkmattor i alla rummen utom i köket där mormor låtit ta bort dem och slipat golvplankorna. Nu var golvplankorna fernissade i alla rummen. De murriga tapeterna var nerrivna och i hallen satt vita med en tunn grå rand. Taket var vitmålat och dofterna av tapetklister och takfärg blandades med lukten från golvfernissan och blev till en dunst som var bedövande.

- De målade golven i måndags, sa mamma och vi steg in i det som var vårt nya hem. Nerifrån bryggan ropade Annie "Jag badar!" Och så dunket av bollen när Morgan sköt ett skott mot husväggen.
Vardagsrummet tedde sig oändligt stort nu när mormors nersuttna och rostfärgade möbler var borta och oljemålningen med de nakna kvinnorna på väggen mellan de två dörrarna såg helt annorlunda ut när inte tapeten runt omkring var brun. Mamma gick till altandörrarna och slog upp dem och en försynt liten vind utifrån sjön tassade in över golvplankorna, försiktigt, som var den rädd att sätta märken i lacken.
- Det här ska nog bli bra, muttrade hon och talade med sig själv och inte med mig. Undrar om de är färdiga i köket?
Och hon gav sig iväg över golvet och gummisulorna gnisslade mot de fernissade plankorna för varje steg.
Bakom mig hörde jag Morgan komma in i hallen och ta trappan till övervåningen med tre trappsteg i taget. Han studsade bollen mot golvet ovanför mitt huvud och så hördes det hur han öppnade fönstret.
Då skrek Annie.
Det var ett högt och gällt skrik av den där sorten som Annie kan ge ifrån sig lite då och då. Samtidigt lät skriket inte som vanligt. Det hördes att det var någonting särskilt och jag sprang ut genom altandörrarna och över altanen och genom det höga gräset mot bryggan där hon stod i bara trosorna med vattnet rinnande ur håret. Kjolen, linnet och skorna höll hon i famnen hårt tryckta mot bröstet och bakom henne på vattnet vid bryggan guppade tvåtusen näckrosor.
- Orm! tjöt hon.
Mamma kom springande förbi mig, plöjde genom det höga gräset och omfamnade Annie.
- Är du biten?
- Den var grå med sicksackränder. Jag trampade på den, men den bet inte!
Morgan lutade sig ut genom sitt fönster. Det såg ett ögonblick ut som om han skulle falla, men tråkigt nog höll han sig fast med sina jättelika aphänder.
- Ska jag slå ihjäl den? ropade han. Ingen brydde sig om att svara.
När Annie tagit plats på altanen satt mamma vid hennes fötter och undersökte dem. Morgan hängde i fönstret ovanför och påstod att det måste ha varit en snok eftersom hon inte blivit biten.
Flyttbilen kom en liten stund senare och katten återvände och strök sig mot mitt ben.

Karlarna som körde flyttbilen var storvuxna och den ene hade ett tatuerat tigerhuvud i nacken och på båda armarna hade han tecken som såg orientaliska ut och han luktade svett och tobak och både Annie och jag tänkte att han var mammas typ, den sortens man som hon tänder på, det slags manfolk som vi sett alldeles för många av i våra olika hem ända sedan vi var små.
Men den tatuerade verkade inte bry sig om mamma utan skojade mest med Annie och frågade var hon ville ha sängen och om han skulle hjälpa henne bädda.
Morgan hade lagt beslag på sitt rum redan när vi var nere till begravningen. Han hade tagit det största på övervåningen, det som har fönster åt söder. Mitt ligger bredvid och är bara hälften så stort. Tvärs över hallen ligger Annies. Det har fönster åt norr men också ett takfönster som släpper in mycket ljus och Annie verkade nöjd med att hon var den enda som har sitt rum på högra sidan av hallen. Rummet bredvid Annies tänkte mamma ha som arbetsrum. Sitt eget sovrum skulle hon ha intill köket på bottenvåningen.
När flyttbilen gav sig iväg var det redan kväll och vi for till andra sidan sjön där det ligger en pizzeria. Jag tog en Vesuvio och Annie och mamma åt vegetariskt. Morgan åt Capriciosa och bad att få två, men det fick han inte.
Det var rätt mycket folk i lokalen och några som drack öl bröt arm och mamma petade mig i bröstet med sin rosafärgade långfingernagel.
- Din pappa var bra på armbrytning, sa hon och log, som om jag just fått veta någonting som borde göra mig glad och stolt och full av ljusa förhoppningar om en framtid som idrottsman.
Annie iakttog mig. Morgan fnös.
- Liten skit, säkert flugviktare.
Han sköt ifrån sig tallriken och rapade.
- Varför ska du alltid vara elak? undrade Annie.
- It´s in my nature, svarade Morgan.
- Det är onaturligt, sa Annie, att alltid vara elak. Tom är i alla fall din bror.
- Halvbror, sa Morgan. Vem vill vara släkt med en sopa? Inte ens hans farsa vill.
Och så tog han en serietidning ur bakfickan och lutade sig mot ryggstödet, sträckte ut benen och rapade igen.
Mamma suckade och bad att få betala.

©Mats Wahl 2008