Uppsala universitet
Litteraturvetenskapliga institutionen
C-uppsats i litteraturvetenskap HT - 97
Katarina Leander
Handledare: Lena Kåreland

Den oheliga familjen

-bilden av den splittrade kärnfamiljen i
Mats Wahls Vinterviken och Lilla Marie

1. INLEDNING

Förståelse och värme.

Kärlek och tröst.

Det är ord som kommer för mig när jag ska försöka beskriva Mats Wahls ungdomsböcker. De beskriver verkligheten, utan försköningar eller predikningar, men försöker samtidigt förklara. Förklara för en ensam tonåring varför föräldrar sviker, varför vänner dör, varför kärleken värker. Men förklaringen kommer utan den vuxnes roade leende, utan försäkringar om att allt går över. Likt en varm halsduk i vinterkylan värmer författarens ord. Jag anser att Mats Wahls böcker har någonting att förmedla till alla, både till dem som lever mitt uppe i den tid han beskriver, men även till dem som försökt förtränga allt som gjorde ont och endast minns tonårstiden i ett rosa skimmer. I vårt samhälle, där skilsmässor blir allt vanligare och nya familjebildningar uppstår, behövs böcker som skildrar denna verklighet, i synnerhet ur barn och ungdomars perspektiv. Mats Wahls böcker ger en möjlighet till identifikation och, som sagt, förståelse. Det är därför jag har valt att skriva min uppsats om två av denne författares ungdomsböcker.

1. 1 SYFTE, METOD OCH FORSKNINGSÖVERSIKT

I Mats Wahls böcker finns många ämnen som känns både aktuella och angelägna, men då det är omöjligt att inom ramen för denna uppsats behandla samtliga av dessa, har jag valt att koncentrera mig på det som framför allt har väckt mitt intresse. Det är ett ämne som känns viktigt, och som i allra högsta grad har påverkat dagens barn och ungdomar, nämligen splittringen av kärnfamiljen. Ungdomarna i Wahls romaner befinner sig i en värld som består av styvpappor, halvsyskon, ensamma mammor och frånvarande pappor - förhållanden som i värsta fall kan skapa trasiga barn med stora problem. Mitt syfte med den här uppsatsen är att visa på den bild av den splittrade kärnfamiljen, med betoning på dess påverkan på barn och ungdomar, som Mats Wahl förmedlar i sina romaner. För att begränsa mig har jag valt att behandla detta tema i två av författarens senaste romaner, nämligen Vinterviken (1993) och Lilla Marie (1995). En fråga jag ställer mig är hur författaren skildrar ungdomarnas förhållanden till sina föräldrar. Vidare undrar jag huruvida det i de båda romanerna figurerar andra faders- och modersgestalter än de biologiska föräldrarna, och vilken betydelse dessa karaktärer i så fall har i ungdomarnas liv. En viktig fråga är om författaren visar på att ungdomarnas hemförhållanden på något sätt har skadat dem, och om så är fallet, på vilket sätt. Slutligen är det intressant huruvida författaren kommer med någon lösning på frågan om det finns någon räddning för de s.k. "problembarn" han beskriver i sina romaner.

Inför skrivandet av denna uppsats har jag utgått från att det samhälle författaren skildrar är det samhälle vi lever i. Efter detta antagande har jag läst in mig på det uppslagsverk och fack-litteratur har att säga om familjens historia i allmänhet, och splittringen av kärnfamiljen i synnerhet. Det rapporterna från verkligheten har sagt om den påverkan detta har på barn och ungdomar, ämnar jag därefter applicera på de två romanernas fiktiva värld och persongalleri. Jag har tagit teman ur verkligheten, t. ex. fadersgestaltens betydelse för barnet, för att undersöka hur detta gestaltas i romanerna. Bakom valet av romaner ligger min önskan om att böckerna ska likna varandra vad gäller problematik och centrala teman.

Då Mats Wahl är en relativt modern författare, har jag vid författandet av denna uppsats inte haft någon forskning att stödja mig på. Ulla Lundqvist ägnar visserligen ett kapitel i sin skrift Tradition och förnyelse åt Mats Wahls författarskap, men då Lundqvist inte tar upp de romaner som denna uppsats ska behandla, har jag inte haft mycket användning av hennes analys. Det material jag i stället har använt mig av i denna uppsats, är artiklar i framför allt tidskriften Opsis Kalopsis som rör mitt ämne, samt en intervju med författaren. I viss mån stöder jag mig även på utredningar och rapporter om kärnfamiljen och dess splittring, men då det är viktigt att skilja fiktion och verklighet åt, har jag främst använt mig av denna information i kapitlet där jag definierar begreppet och refererar historiken bakom detta fenomen.

1. 2 PRESENTATION AV FÖRFATTAREN & ROMANERNA

Mats Wahl (f. 1945) har varit verksm som författare sedan 1978, då På spaning efter växandets punkt , som är en handbok i praktisk pedagogik, kom ut. Boken blev en succé och Wahl blev "över en natt den som visste hur man tog hand om bråkiga barn". På spaning... blev kurslitteratur på de flesta lärarhögskolor i landet och författaren fick åka runt och föreläsa för blivande lärare, trots att han själv inte hade någon lärarutbildning, utan endast universitetsstudier i litteraturhistoria och socialantropologi, i bagaget. Erfarenheter från läraryrket och från specialinstitutioner för ungdom hade Wahl dock, då han sedan 20 års ålder arbetat med detta. Wahl, som beskriver sin egen ungdomstid som "den svåraste delen av mitt liv så här långt", tror själv att han trivdes så bra med att arbeta med stökiga och problemfyllda barn eftersom han kände igen sig själv i ungdomarna.

Som tvååring förlorade Mats Wahl sin far, då denne övergav sin hustru och son. I Wahls romaner är den frånvarande eller defekta pappan ett stående inslag, trots att författaren säger att han aldrig har haft en ambition att skapa en sådan. Plötsligt finns han bara där. Wahl tror själv att han, när han skriver om frånvarande, svikande fäder, utför ett reparativt arbete. Han gör någonting konstruktivt med all den ilska som sveket lämnat efter sig. Förutom faderns svek anser Wahl att det var ytterligare två händelser i hans barndom som var viktiga för hans kommande författarskap, nämligen en längre tids vistelse på sjukhus och morfaderns bortgång. Sjukhusvistelsen inträffade när Wahl som tvååring drabbades av en dubbelsidig lunginflammation och under en månads tid isolerades på sjukhus. Modern fick inte komma och hälsa på sonen, något som Wahl själv tror att han på barns vis uppfattade som ett svek. De sjuksköterskor som plågade honom med nålstick i den sterila miljön, anser han var föregångarna till de "demoner" som i hans böcker blir elaka styvfäder och andra hemska personligheter. Morfaderns bortgång drabbade dottersonen hårt då han bott hos sina morföräldrar under större delen av sin barndom.

Mats Wahl debuterade, som tidigare nämnts, med en fackbok i pedagogik, men han närde en dröm om att skriva skönlitteratur, något han förverkligade 1980, då hans ungdomsroman Hallonörnen kom ut. Han har sedan dess skrivit nästan ett trettiotal romaner, och även teater, för barn och ungdom, samt gjort TV-serier och film. Mats Wahl har tilldelats ett antal priser och utmärkelser; han fick bl. a. Kungliga Dramatiska teaterns pris för bästa pjäs för barn och ungdom 1990, samt Augustpriset 1993.

IVinterviken (1993) berättar Mats Wahl historien om John-John. En sextonårig pojke som har besvärliga hemförhållanden, är mulatt, och därför utsatt för rasistiska påhopp.John-John är på väg in på en småkriminell bana; han är ett s.k. "problembarn" och har under hela sin uppväxt ansettts som "besvärlig". Han har inga minnen av sin far, som försvann tillbaka till Amerika när pojken var mycket liten och han hatar den man som utåt sett är hans styvfar, en halvalkoholiserad, halvkriminell man, som styvsonen kallar för "Skithuvet". Modern är en hårt arbetande kvinna som ensam bär ansvaret för familjen. Hon är stark och beslutsam, med en enda svaghet, kärleken till mannen. Denna akilleshäl har skapat en avgrund mellan modern och sonen, som känner sig sviken. När romanen tar sin början ska John-John börja teaterlinjen på gymnasiet, och han drömmer om att bli skådespelare som sin far. I klassen träffar han Elisabeth, vars hem han har skändat när han tillsammans med sin bäste vän, Sluggo, bröt sig in där. Elisabeth kommer från en helt annan social miljö än John-John, men den gemenskap och kärlek som uppstår mellan de båda ungdomarna gör det möjligt för dem att mötas över klassgränserna.

Huvudpersonen i romanen Lilla Marie (1995) är, inte helt oväntat, den femtonåriga flickan Marie. Med en far som aldrig har hört av sig, en mor som är oförmögen att visa dottern sin kärlek och en styvfar som sviker styvdotterns förtroende, är Marie en ung flicka som egentligen borde gå under. Med sin strävan efter någonting bättre tar hon sig dock vidare, om än med en mängd problem. Hon tycks inte passa in någonstans, hon har inga vänner och får, p.g.a. att hon slåss sluta i sin vanliga skola och placeras på en institution anpassad för "problembarn" som Marie. Där möts hon äntligen av förståelse och får regelbundet börja träffa en psykolog, en person som Marie får mycket hjälp av. Tillsammans med sin nyfunna vän Katrin, söker Marie upp sin far, och finner honom på ett sjukhem i Särna. På väg tillbaka till Stockholm omkommer Katrin i en bilolycka och Marie bryter ihop av sorg. Till slut når hon, med hjälp av psykologen på skolan, dock fram till en försoning, både med Katrin, som dött ifrån henne, och med modern, som svikit henne och tagit styvfaderns parti. Marie får ta del av moderns hemlighet, att dottern är ett resultat av en våldtäkt. Berättelsen om Marie slutar i försoningens tecken.

1. 3 KÄRNFAMILJEN OCH DESS SPLITTRING - DEFINITION OCH HISTORIK

"Förr uthärdade vi dåliga relationer

och smärtsamma konfrontationer.

Nu löser vi friktioner

med snabba separationer."

Familjen är i dagens samhälle ett begrepp som inte är helt enkelt att definiera. Kärnfamiljen, enligt Nationalencyklopedin "man och kvinna förenade i äktenskap samt deras gemensamma biologiska eller adopterade barn", är idag den ideala familjeformen i de flesta västerländska samhällen, men knappast den enda. Termer som "plastpappa", "halvsyskon" och "låtsasmamma" används flitigt i vardagligt tal och familjekonstellationerna kan vara minst sagt invecklade. I massmedia debatteras "den splittrade kärnfamiljen" och dess konsekvenser.

Maj Fant refererar i "Från kärnfamilj till särbo" Barbro Lennéer-Axelsons åsikter om skillnaderna mellan familjen förr och nu. Förr fanns det Lennéer-Axelson kallar försörjarfamiljen, där alla familjemedlemmar, främst ur ekonomisk synpunkt, var beroende av att familjen fungerade. Idag har vi däremot känslofamiljen, som lever tillsammans av kärlek. När kärleken tar slut flyttar man isär. Till skillnad från dåtidens familj, som arbetade tillsammans och levde nära varandra, är dagens familj dessutom splittrad och tillbringar större delen av veckan på skilda håll.

Den markanta ökningen av skilsmässor i Sverige sedan mitten av 1960-talet och den växande skaran av "plastpappor" och "halvsyskon" som detta resulterat i kan ses ur flera perspektiv. Ökningen kan bero på att människors syn på äktenskapet har förändrats, snarare än att man "ger upp" lättare idag. Försörjarfamiljens övergång till känslofamilj har resulterat i fler skilsmässor, men kanske även i färre olyckliga äktenskap. Att det oftast är kvinnorna som tar initiativet till skilsmässan kan ses som ett steg mot kvinnlig frigörelse.

Vad jag i denna uppsats ska rikta in mig på är emellertid inte skilsmässans för- och nackdelar, utan frågan om barnens situation i ett samhälle med ökande antal skilsmässor och separationer. Det är viktigt att skilja på verklighet och fiktion, men det samhälle Mats Wahl beskriver i sina romaner är det samhälle vi lever i. Skildringarna av de fiktiva figurernas frånvarande föräldrar och svårigheter med nya familjebildningar är inte på något sätt orealistiska. Statisktiska Centralbyråns rapport från 1992 visar att många skilsmässobarn förlorar kontakten med den förälder de inte bor med efter en separation. Detta gäller i synnerhet om denna förälder är fadern. Fem av sex barn lever, i de fall där föräldrarna inte lever tillsammans, med sin mamma.

Lena Kjersén Edman hävdar i sin artikel "Du sköna nya familj" att det finns "böcker som kan brukas vid svåra tillfällen i livet, t. ex. vid skilsmässa, och som samtidigt är konstverk". Det är så jag skulle vilja beskriva de två romaner av Mats Wahl som jag ska ta upp i min uppsats. I dem finns möjlighet till identifikation, förståelse och viktigast av allt; hopp om en väg ut ur det mörka och problemfyllda. Där finns exempel på andra vägar till trygghet och kärlek, när föräldrarna sviker. Där finns alternativ till våld och droger. Kjersén Edman anser att litteraturen är "längtan och igenkännande, kompensation och identifikation". Jag tror att en bra ungdomsbok kan innebära just detta för sina läsare. I de böcker som skildrar den nya familjestrukturen, med allt vad den innebär, kan barn och ungdomar söka och finna tröst. Mats Wahls böcker är, för att låna K Arne Bloms ord i hans recension av "Lilla Marie": "något av ett monument över vår tid; vår tid, som är resultatet av 1960- och 70-talens kärnsprängning av familjeliv".

2. ANALYS

2. 1 FADERSGESTALTEN

Älskade Systrar & Ärade Bröder, säg mig - vad är Kärlek?

Det var långt innan Skithuvet flyttat hem till oss och jag hade inte börjat skolan än. Jag frågade mamma: "Har du och pappa knullat ?" "Neej", sa mamma. "Det har vi inte, vi har älskat." "Älskade pappa dig?" frågade jag. "Ja", sa mamma. "Men varför flyttade han då till Amerika?" "Han hade sitt skådespelarjobb", sa mamma. "Och han kunde ingen svenska, så han måste åka tillbaka dit bort där han kunde arbeta på engelska."

"Men varför fick inte du komma med, när han älskade dig?" frågade jag.

Mamma vände sig bort.

"Varför?" frågade jag. "Och varför fick inte jag komma med? Älskade han inte mig?"

Den frågan hade mamma inget svar på. Hon gick ut på balkongen och tände en cigarett. Jag tror att det var den dagen jag upptäckte att jag kunde vifta på öronen.

Älskade Bröder & Ärade Systrar - säg mig fort för jag behöver veta - vad är Kärlek?

Efter en genomgång av 1994 års bilderböcker visar Birgitta Fransson i sin artikel om bilderbokspappor att "pappa" i bilderboken bär portfölj och röker pipa. Han läser tidningen och har glasögon - egenskaper och attribut som signalerar intelligens. Fransson ställer sig dock frågorna om det inte ryms en viss ironi i bilderna av de tidningsläsande papporna och huruvida de vårdande, lekande fäderna framställs som kompetenta eller lite löjliga.

Vid en liknande analys av pappans roll i ungdomslitteraturen vid samma tillfälle finner Kjell Andersson och Jan Hansson många "(f)arsor som sviker och riktiga skitstövlar", men en stor brist på ömma pappor. Förutom fäderna som sviker, genom sjukdom, arbete, alkoholism eller skilsmässa, och skitstövlarna, urskiljs även "de hängivna fäderna" samt de fäder som "betraktar sina söner som en spegling av sina tidigare jag". Även dessa pappor har sina brister. Andersson/Hansson menar att de hängivna pappornas ibland alltför kraftfulla lojalitet kan vändas till något negativt för barnet, medan den senare kategorin fäder inte alltid tar sitt ansvar för barnet, då de hoppas mer på kamratskap och förbrödring. Trots ett ökat intresse för papporna i ungdomslitteraturen, tycks fäder som tar sin del av ansvaret för sina barm ännu vara lätträknade i ungdomsböckerna. Böcker som behandlar barnets relation till sin pappa verkar dessutom, med tanke på de böcker Andersson/Hansson tar upp i sin artikel, mest kretsa kring förhållandet far - son, och nästan aldrig ägna sig åt vad som händer mellan far och dotter. När Andersson och Hansson menar att barns sökande efter sina försvunna fäder är ett återkommande tema hos Mats Wahl, är de inte ensamma om denna åsikt. Bland annat anser Ulla Lundqvist att "den förtvivlade och ofta vanmäktiga faderslängtan" är ett centrum i de flesta av författarens romaner.

När det gäller styvfaderns roll i ungdomslitteraturen ställer Anderson/Hansson i sin artikel frågan om Askungens styvmor har bytt kön. De anser att om det står illa till med fäderna i ungdomsboken, är styvpapporna snäppet värre: "Askungemotivet lever således men bovrollen har bytts från förhatliga styvmödrar till ännu hemskare styvfäder". Som ett exempel på detta påstående ger de "Skithuvet", John-Johns styvpapppa iVinterviken. Han är "ytterligare ett bevis på att styvfarsor inte är mycket att ha".

I de två ungdomsromanerna av Mats Wahl om jag ska ta upp i den här uppsatsen,Vinterviken och Lilla Marie , figurerar både frånvarande fäder och elaka styvpappor. Romanerna kretsar kring samma problematik; barnets längtan efter pappan och oförståelse inför sveket, styvpappans missbruk av sin fadersroll, samt moderns val att tro på mannen i stället för på sitt barn. De båda huvudpersonerna, Marie och John-John, lever liknande liv, i samma samhällsklass och med likartade problem, nämligen vanan att ta till våld om de blir hotade eller känner sig trängda. Vid en jämförelse av persongalleriet i böckerna tillstöter dock vissa problem. Medan t ex John-Johns styvpappa, "Skithuvet", beskrivs som en alltigenom osympatisk person, är bilden av Torsten, Maries styvpappa, mer nyanserad. Han är ett hot mot henne, liksom Skithuvet är ett hot mot John-John, men han är samtidigt den enda far Marie känner, och står på många sätt för tryggheten i hennes liv. Beskrivningarna av de båda styvfäderna är exempel på en viktig skillnad mellan de två romanerna; medan personerna iVinterviken beskrivs som närmast enkelspåriga människor, representanter för ett enda förhållningssätt, är karaktärerna i Lilla Marie desto mer komplicerade och sammansatta. Detta gör att en jämförelse av gestalterna i de båda romanerna blir svår att genomföra och dessutom knappast gör rättvisa åt Vinterviken, som genom sitt stora persongalleri med karaktärer som representerar olika vägar i livet, i sin helhet förmedlar sitt budskap. I stället för att presentera och jämföra de båda huvudpersonernas biologiska fäder och styvfäder, tänker jag därför presentera de olika fadersgestalter som figurerar i romanerna. I Vinterviken är dessa fler, men alltså enklare tecknade, medan romanen Lilla Marie har ett mer begränsat, men desto mer komplicerat persongalleri.

2. 1. 1 Vinterviken:

John-Johns biologiska pappa är en viktig gestalt i Vinterviken, och i huvudpersonens liv, utan att egentligen finnas där. John-John har inga minnesbilder av sin pappa, men han har hans fotografi i plånboken: ett fotografi som är "brutet på en massa ställen för att jag haft det i plånboken en massa år, men man ser ändå hur stor han är. Och störst av allt är hans leende". Endast i pojkens drömmar möter han sin far, men där finns han å andra sidan ständigt. Utan att det egentligen uttalas kan man ana att mycket av John-Johns skådespelardrömmar kommer av vetskapen om att den frånvarande fadern är just skådespelare. Genom att söka sig till teatern kommer sonen sin far lite närmare och kanske tror John-John att detta, att han går i faderns fotspår, kan leda till ett erkännande vid ett framtida möte med fadern. Inför omvärlden sätter John-John upp en mask av oberördhet inför allt som rör fadern, men genom att författaren låter läsaren ta del av pojkens tankar och drömmar inser man snart att hans längtan och saknad är det lilla barnets.

John-Johns pappa sviker, han sviker sin son å det grövsta genom att helt enkelt försvinna till en annan världsdel när sonen bara är ett år gammal. Enligt Ragnar Götestam kan ett barn skapa allt från en negativ bild till en idealbild av en död eller okänd far, beroende på mammans inställning till mannen. Götestam hävdar dessutom att en separation från fadern slår olika mot pojkar och flickor. För pojkar skulle separationen innebära en förlorad identifikationsmöjlighet, medan den för flickor skulle medföra en mer diffus sorg och tomhet som kan resultera i självdestruktivitet och svårigheter att sätta gränser. Det riktiga i dessa påståenden kan diskuteras, och de avser dessutom verkliga situationer, inte fiktiva, men då beskrivningarna i mångt och mycket överensstämmer med vad som berättas om John-John och Marie finner jag dem ändå värda att ta upp till diskussion. Maries bild av sin pappa och hennes reaktion på hans frånvaro kommer att diskuteras senare.

John-Johns bild av sin pappa är den av en stor och leende man, skådespelare till yrket, någon att se upp till. Sonens längtan är stor och hans kärlek oreserverad. Han drömmer om att de någon dag ska ses och han är beredd att förlåta. Den bild John-Johns mamma förmedlar av Bill, som fadern heter, är relativt positiv, även om där finns stänk av bitterhet: "Han var öppen, trevlig, men vi älskade knappast varandra. Det var mest att vi blev ihop. Och så blev du till och så försvann han lika snabbt som han dök upp." Även påståendet att en separation från fadern skulle innebära en förlorad identifikationsmöjlighet för pojkar stämmer in på bilden av John-John. John-Johns skådespelarambitioner innebär, som tidigare nämnts, ett steg närmare fadern, en längtan efter att identifiera sig med honom. John-John vill bli sin fars son. Faderns frånvaro har alltså inneburit just en förlorad möjlighet till identifikation för sonen.

Liksom av en slump återkommer ständigt dramat Hamlet på olika sätt i Wahls roman Vinterviken, och författaren berättar själv att romanen grundar sig på Shakespeares drama. Det är den pjäs John-John får arbeta med när han börjar på gymnasiets teaterlinje, där han själv får spela Hamlet och Elisabeth, flickan han kommer att älska, blir tilldelad rollen som Ofelia. När John-John skriker ut sin förtvivlan och rädsla över att Elisabeth ska få reda på hans del i inbrottet i hennes hus, framgår det att dramat om den danske prinsen har satt spår hos pojken:

Nere vid vattnet stannar jag och ser bortåt hennes håll. Hur långt är det? Några kilometer? Jag ser henne framför mig där hon ligger på sängen och har tagit sin sömntablett. Hon ligger med händerna knäppta på magen.

- Ofelia! vrålar jag ut över vattnet och rusar uppför backen och så springer jag ner igen och jag springer uppför den medan jag gråter och tappar räkningen på hur många gånger jag sprungit den.

I Shakespeares drama råkar Hamlet döda Ofelias far. Så långt går det aldrig i romanen om John-John, men man kan se det faktum att John-John avslöjar för Elisabeth om hennes fars försäkringsbedrägeri som en liknande handling, om än inte i bokstavlig mening. Det Elisabeth får veta om sin far gör troligtvis att hon förlorar mycket av sin respekt för honom. John-John tar på sätt och vis alltså död på Elisabeths bild av sin far, även om det framkommer att hon har anat hans ohederlighet tidigare.

Den största likheten mellan Mats Wahls roman och Shakespeares drama är dock inte Hamlet-Ofelia-symboliken, utan styvsonens hat gentemot sin styvfar. Både Hamlet och John-John hatar sina styvfäder, av delvis liknande skäl. Styvfadern är den som har stulit och smutsat ner modern, hon som innan styvfaderns intrång stod för allt som var rent och gott i barnets värld Redan John-Johns öknamn på sin styvfar, "Skithuvet", ger en indikation om att deras relation inte är särskilt hjärtlig. Rolf, som Skithuvet egentligen heter, beskrivs inte som någon angenäm person. Han misshandlar sin styvson, både psykiskt och fysiskt, och inleder ett förhållande med sin styvdotter, John-Johns syster Lena. Hos honom finns inga försonande drag. John-Johns mamma anför vid ett tillfälle till hans försvar att han "inte alltid haft det så lätt", men det är ett uttalande som aldrig utvecklas vidare. Genom pojkens minnesbilder får läsaren ta del av hur Skithuvet har missbrukat sin position gentemot styvsonen sedan denne var liten:

Jag stod på balkongen och var nio år. Skithuvet hade just flyttat hem till oss och hans kompisar var där och drack öl och skrattade. En flicka med stor mun där läppstiftet smetat ut på kinden klappade mig på håret och frågade vad jag tyckte om min nya pappa.

"Min pappa bor i Amerika", sa jag. Fast jag sa inte riktigt så. Jag sa: "Min pappa bor i Am-Am-Amerika..." för jag stammade på den tiden. Skit huvet la upp ett stort garv: "Am-am-am-amerika", härmade han. "Kan du inte prata som folk?" Jag gick ut på balkongen och han kom efter och var fly förbannad.

"Vad sa du?"

"Inget!"

"Tror du jag hör i syne?" Han högg tag i min livrem och lyfte mig i den och höll mig ut över balkongräcket. Vi bor på sjunde våningen.

"Kalla mig Skithuve en gång till så får du flyga".

Hon med läppstiftet hade börjat skrika. Mamma kom ut på balkongen.

"Skithuve!" sa jag så fort han satte ner mig.

Benämningen "styvpappa" för tankarna till någon slags fadersfigur, antingen utöver den biologiska pappan, eller, om någon sådan inte finns närvarande i barnets liv, i stället för denne. Att kalla Skithuvet för John-Johns styvpappa med den innebörden i tankarna blir både skrattretande och tragiskt. Om man i stället följer Andesson/Hanssons linje och med styvpappa tänker sig någon slags manlig motsvarighet till Askungens styvmor, stämmer benämningen emellertid genast bättre. Skithuvet har aldrig varit en "pappa" för John-John; det enda pojken känner för den man han har växt upp med sedan han var sju år, är hat. John-John hatar sin styvfar lika mycket som han älskar sin mor och längtar efter sin far. Vad Rolf egentligen känner för sin styvson uttalas aldrig, men med tanke på hur han behandlar pojken är det svårt att tänka sig att han hyser några direkta faderskänslor för honom. När John-John på julafton få ett paket från "Mor och Far" och undrar vem "Far" är kan man snarare tolka Skithuvets svar som ett dåligt skämt än ett försök till försoning: "Hon menar mig förstås. Jag har ju alltid varit som en far för dig, har jag inte?" De få gånger Skithuvet gjort något snällt mot John-John har det egentligen inte handlat om pojken, utan att ställa sig in hos hans mor:

Skithuvet luktade vermouth och sneglade på mamma hela tiden medan han trollade fram näsdukar. Jag satt där med mina revolvrar och begrep att han inte hade köpt dem åt mig. Han gjorde inte kortkonster eller trollerier för min skull heller, han gjorde det för att ställa in sig hos mamma. Det var då jag började bli skeptisk mot födelsedagar.

Styvfadern utgör ett fysiskt hot mot sin styvson. Hotet om våld finns aldrig långt borta och Skithuvet utför under romanens gång en brutal misshandel av pojken, som en hämnd för att pojken kastat ut honom ur hemmet:

Jag får ett slag över nacken och ser stjärnor, så knuffas jag in i bussen och någon kastar sig över mig och trycker mig mot golvet. Dörren skjuts igen med en smäll och så hör jag Skithuvet vråla i örat på mig.

- Nu du ditt lilla as, nu ska det bli tack för senast. (...)

Jag försöker sträcka händerna bakåt för att få tag på honom, men han klipper till mig med nånting hårt så att ena handen domnar. Jag drar tillbaka fingrarna och han slår mig med föremålet i nacken och det blir svart.

- Den jäveln ska få vad han behöver, hör jag Skithuvet och så hamnar jag med ansiktet i en grästuva, får en sko i magen och tappar luften.

- Ta det försiktigt, hör jag Raimo.

- Försiktigt. Jag ska märka den jäveln så han aldrig glömmer det!

Jag får en känga i skallen och håller på att tuppa av igen.

Ända sedan John-John var mycket liten har han fantiserat om att döda Skithuvet. Alla örfilar, alla hårda ord och hån har lämnat en önskan att hämnas hos pojken, en önskan som intensifierats med åren. När läsaren möter John-John är han sexton år och på väg att bli en fullvuxen man. Han när fortfarande ett hat gentemot styvfadern, och när han kommer på denne i moderns säng tillsammans med systern tvekar han inte utan hotar Skithuvet med en pistol och kör ut honom ur lägenheten. En natt, när han tror att Skithuvet försöker ta sig in i lägenheten igen, inser pojken hur stort hans hat är:

Jag hade dödat honom, tänker jag. Jag hade dödat honom om han hade kommit genom dörren. Jag ser hur han faller på knä framför mig och hur han håller sig för magen. Blod väller ut över golvet. Jag ser det så tydligt som om jag just sett det ske. Jag hugger honom i nacken och sedan mellan skulderbladen. Kniven bryts av och han faller ihop framför mig på den lilla mattan av kokoshår. (...)

Mamma går runt till sin sida och sätter sig på sängen. Jag ser henne knappt i mörkret.

- Vad är det med dig John-John? Pistoler, kniv, vad håller du på med?

- Jag trodde det var Skithuvet, säger jag.

-Men herregud, du kan inte gå omkring och planera mord på en karl som jag bott ihop med i åtta år och som varit som en far för dig?

- Varför inte?

Om Skithuvet står för det okontrollerade och hotande våldet i John-Johns liv, representerar Ivo, John-Johns boxningstränare, det mer kontrollerade våldet, det som ger säkerhet och trygghet i en värld som befolkas av Skithuvet, nynazister och slagskämpar i skolan. Det Ivo lär John-John skiljer honom från dem, och John-John säger själv att "(b)oxning och slagsmål är helt olika saker.(...) Folk som boxas slåss inte". Men Ivo som person betyder nog mer för John-John än vad själva boxningen egentligen gör; han är någon som bryr sig om, en trygg punkt i tillvaron. Han är en av de få som tror om John-John "att det kanske kunde bli något av mig om jag inte var så jävla lat". Ivo kräver mycket, han accepterar ingen halvmesyr, men hans uppskattning värmer pojken desto mer. För John-John är boxningen, som sagt, en trygghet, och ingenting han egentligen brinner för. Kanske har det funnits en sådan period i hans liv, men när läsaren möter John-John börjar han inse att boxningen är något han håller på att växa ifrån. Det som håller honom kvar tycks vara vetskapen om att han inte kan sluta boxas utan att förlora relationen till Ivo. Till slut inser de dock båda att John-Johns karriär som boxare har nått sitt slut:

- Vill du boxas eller inte? fräser han åt mig.

- Jag vet inte, säger jag.

- Jamen ta då av dig handskarna tills du har bestämt dig.

Han vänder ryggen mot mig och kliver ut ur ringen. Jag får en klump i halsen och tänker att jag ska ropa efter honom att jag har bestämt mig. Jag har bestämt mig, ska jag ropa. Jag vill boxas utav bara helvete. Men jag säger inte ett ljud för jag vet att det är tvärtom. Jag är inte intresserad längre.

Ivos roll i John-Johns liv som en slags fadersgestalt tycks så sakteligen tas över av Janne, John-Johns klassföreståndare och svensk-lärare på den nya skolan. Janne är, liksom Ivo, en man som brinner för det han gör, och framför allt en person som tror på John-John. Pojken har talang för att skriva; det är något som rör honom, något som ger honom "gåshud av någon anledning som jag inte begriper, men så har det alltid varit". Janne upptäcker John-Johns begåvning och berömmer honom inför resten av klassen, något som gör pojken både glad och generad. Läraren uppmuntrar honom att börja läsa mer och skriva hemma, minst en sida per dag. På samma sätt som Ivos tro på John-Johns boxningsfärdigheter fick honom att våga tro på sig själv, är Jannes tro på hans skrivtalanger betydelsefull:"Jag står där och hör hans steg försvinna och känner hur jag får gåshud och jag håller på att börja gråta." En viktig skillnad mellan Janne och Ivo är dock att lärarens omsorg sträcker sig utanför klassrummets väggar. När John-John råkar i bråk med några killar på skolan finns Janne där och försöker lugna ner honom. Janne bryr sig, även efter skoltid.

När John-John varken kan bo hemma eller hos sin mormor finns det en person han kan vända sig till, en man som trots sina missbrukproblem är den karaktär som framstår som mest mänsklig av alla karaktärer iVinterviken.. Mannen heter Kurt och är farbror till Sluggo, John-Johns bäste vän. Författaren har här tecknat en karaktär med en alltför stor känslighet, en känslighet som gjort honom omöjlig i samhället och som blivit hans fall. Ändå är han den ljusaste och varmaste karaktären i romanen, med ett viktigt budskap att förmedla:

- Kerouac, säger Kurt. Jack Kerouac. Jag läste "På drift" när jag var sjutton. Den jorde ett jäääävla intryck. (...) Kurt lutar sig längre fram och viskar:

- Det är en jävla bra bra (sic) bok men den har förstört mitt liv. Så är det med böcker - är det bra kan det vara rena dynamiten. Så är det med musiken också, inte sant? Och säkert med teatern, även om jag själv aldrig gått särskilt myckt och tittat på det. Man ska tänka sig för innan man tar upp en bok. Man ska tänka: den här lilla saken, som inte väger mer än ett kvarts kilo, kan förändra mitt liv.

Kurt har funnits i John-Johns liv sedan barndomen, då John-John och Sluggo tyckte att "Kurt var spännande för att han suttit inne och varit på dårhus och för att han aldrig haft ett vanligt jobb i hela sitt liv". När romanen utspelar sig har John-John blivit äldre och anser att barndomens beundran berodde på att "Kurt var den enda som var ungefär som vi". Kurt är i vissa avseenden kanske inte den bästa förebild ett barn kan ha, men det är tydligt att författaren anser att karaktären har något viktigt att förmedla, ett budskap som kanske är viktigare än stabilitet och trygghet.

Det finns ytterligare en karaktär i Vinterviken som kan ses som en fadersgestalt, även om han egentligen inte har så mycket med John-John att göra, nämligen Frank, Elisabeths pappa. Frank verkar vid en första anblick representera den trygghet som John-John söker, men efterhand visar författaren, genom Elisabeths ord, att det under den faderliga ytan döljer sig en helt annan person. Frank är en far som hånar och förkastar dotterns skådespelardrömmar, en far som aldrig anser att något som Elisabeth gör duger. John-John får, genom Elisabeth, se hur mycket sorg, ilska och ensamhet som kan dölja sig bakom en vacker fasad. Han får lära sig att pengar och lycka inte automatiskt följs åt, att trygga familjeförhållanden inte kan köpas för pengar.

2. 1. 2 Lilla Marie:

Marie visar, liksom John-John, inte med en min för omvärlden att hon saknar, eller ens tänker på sin biologiska pappa, som hon aldrig har träffat. Men Marie är en flicka som ogärna visar några känslor överhuvudtaget och framför allt inte svaghet eller beroende av någon annan. Det är först under ett samtal hos psykologen på skolan, som Marie nämner sin pappa, och då endast när hon kommenterar moderns påstående om att hon aldrig frågar efter sin far med ett korthugget: "Jag frågade efter pappa när jag var mindre." En kommentar som kanske mer än alla ord rymmer ett barns saknad och undran över faderns ordlösa frånvaro. Marie vet inte mycket om sin pappa. Endast hans förnamn, Sture, känner hon - det enda modern har velat avslöja. Till skillnad från John-John träffar Marie emellertid sin far, efter att ha rest ända upp till Norrland för att söka upp honom. Vid det mötet kommer alla känslor, som läsaren dittills endast har kunnat ana, upp till yta. Lilla Marie förlorar sin oberörda mask och blir just liten.

Maries pappa sviker sin dotter på samma sätt som John-Johns pappa, genom att bara försvinna. Maries pappa fanns inte kvar när dottern föddes och Marie har inte ens ett foto. Bara en mängd frågor. Ragnar Götestams teori om att den bild ett barn skapar sig av en död eller frånvarande far till största del beror på moderns inställning till mannen, stämmer bra in även på Lilla Maries huvudperson. Maries mamma är inte lika villig som John-Johns mamma att berätta om dotterns far. Mot slutet av boken får detta sin förklaring, då det kommer fram att Sture, som Maries pappa heter, har behandlat Maries mamma mycket illa. Marie är resultatet av en våldtäkt. Marie själv är, som tidigare nämnts, mycket förtegen om sina känslor för fadern. Det är först vid mötet, när hon finner äntligen finner fadern på ett sjukhus, svårt sjuk, som hon ger utlopp för all den vrede och sorg som har lagrats inom henne. "Vafan har du aldrig hört av dig för?", skriker hon och fortsätter med orden: "Inte för att jag saknar dig, du verkar så jävla mesig och värdelös, men du är i alla fall min pappa, du kunde åtminstone hört av dig när jag fyllde år." Hennes ilska visar på att hennes känslor inför fadern inte är lika självklart positiva och förlåtande som John-Johns, troligtvis p.g.a. att hon omedvetet övertagit en del av moderns bitterhet gentemot honom. Modern beskriver detta när hon slutligen berättat för Marie om våldtäkten:

(-) Sara säger att sånt som man försökt hålla hemligt för sina barn ändå kommer fram för att barnet på nåt omedvetet sätt försöker komma åt sånt som det inte vet. Barnet gör saker och det barnet gör är i stället för minne. Som att slå ett rötägg med skiftnyckel när han släpar in tjejer på toaletten. Du gör det jag skulle ha velat göra för sexton år sen. Det är ett slags minne du bär åt mig.

Även påståendet att en separation från fadern för flickor skulle innebära en mer diffus sorg och tomhet som kan resultera i självdestruktivitet och svårigheter att sätta gränser, stämmer in på den beskrivning som ges av Marie. Hon verkar inte sakna sin far av samma anledning som John-John, nämligen som en förlorad identifikationsmöjjlighet. Det hon söker är den kärlek, närhet och trygghet som en förälder innebär. Att bli förnekad gör henne ledsen och arg. Marie är självdestruktiv i den bemärkelsen att hon med sin bråkiga och hårda attityd stöter bort människor och av den anledningen blir helt ensam. Hon har inga jämnåriga vänner och är ständigt i bråk med lärare och skolkamrater.

Marie drömmer inte, som John-John gör, om sin pappa. I alla fall inga drömmar som författaren låter läsaren ta del av. Hennes första funderingar kring mannen som är hennes far beskrivs först när hon, genom skatteförvaltningen, fått reda på hans namn och var han bor:

Han heter Sture. Mamma sa det när jag var liten och frågade. Men hon har alltid blivit arg när jag frågade efter hans efternamn. Jag lägger mig på sängen, ser i taket och försöker föreställa mig hur han ser ut. Men jag vet ju ingenting om honom så han kan se ut hur som helst.

Marie söker, som tidigare nämnts, med hjälp av sin nya vän Katrin upp fadern på vårdhemmet där han bor. Mötet blir omtumlande och fyllt av motstridiga känslor. Dottern får äntligen fråga sin pappa allt det man förstår att hon har undrat över i alla år. När de slutligen skiljs åt är det med en nyvunnen ömhet:

- Det var skoj att se dig, säger pappa och sträcker ut handen mot mig. Det blir väl inte igen.

- Man vet aldrig, säger jag.

Han skakar på huvudet och jag trycker hans hand. (...)

Han ser på mig, nästan så att det gör ont. Som om han ville ta en bit av mig och stoppa in i sig.

- Det var bra att du kom, Marie. Jag uppskattar det.

Den bild Astrid, Maries mamma, till slut ger av Sture är en helt annan än den Marie själv skapat under besöket hos fadern. Det är en bild av en hård, trolös man, som lekte med kvinnor och tog det han ville ha. Maries mamma tog han med våld den sista gången de träffades, när hon hade avslöjat hans otrohet och bara ville prata. Det är svårt att föreställa sig den kraftlösa, sjuka mannen från vårdhemmet i rollen som våldtäktsman, men genom att visa två så skilda sidor av samma person, pekar författaren på hur en människa trots allt kan förändras. Att förändringen inte är total märker man när man får ta del av Astrids version av det som hände. Medvetet eller omedvetet har fadern förskönat sin egen roll och fått sig själv att framstå som mer sympatisk än han i verkligheten var. Kanske är det sanningen i faderns ögon, kanske vill han inte kännas vid den person han en gång var, eller så vill han helt enkelt inte riskera att förlora sin dotter, nu när hon verkligen står framför honom, redo att ge honom en chans. Feghet kan ha många ansikten. Den nya kontakten med fadern ger Marie styrka att fjärma sig från modern, för att slutligen inse sanningen om sin far och försonas, både med sin mamma och bilden av sin far.

Annika Thor skriver i sin artikel "Många pappor men få vuxna män i 90-talets filmer" att en "falsk idealbild måste krossas för att det ska bli möjligt att leva vidare". Detta sker inte i Vinterviken ; John-Johns pappa får aldrig några fläckar, kanske just för att far och son aldrig träffas. Pappan finns endast i sonens drömmar, där han förblir ett ideal. Marie, däremot, som inte bär på en idealbild av sin far vid historiens början, hinner under romanens gång både skapa sig en sådan och krossa den. Hon inser sin fars svagheter, men jag tror ändå inte att hon förkastar honom helt. Hon kan, just som Thor beskrev, leva vidare.

Porträttet som författaren tecknar av Maries stypappa Torsten är, som sagt, betydligt mer nyanserat än det av John-Johns styvpappa. Torsten är den enda far Marie någonsin haft, och han har på ett sätt varit hennes trygghet. Samtidigt är han emellertid ett hot mot henne. När romanen tar sin början planerar Torsten att låta sin kumpan Eino utnyttja Marie sexuellt och spela in en pornografisk film med henne. Allt för att Torsten är skyldig Eino pengar. Marie kommer dock underfund med hans planer och rymmer, förföljd av Torsten. Det första intrycket av styvfadern som en våldsam, samvetslös man blandas efterhand med Maries minnesbilder från barndomen. Där framstår han snarare som en omtänksam pappa, om än förvirrad av sin nya fadersroll. Bilden är på inget sätt enkel, utan beskriver en karaktär, just så komplicerad och mångbottnad som en människa kan vara. Torsten framställs som en mycket trasig person, varken alltigenom sympatisk eller osympatisk. Om Skithuvet är ett lysande exempel på Andersson/Hanssons teori om att Askungens styvmoder har ersatts av ännu hemskare styvfäder i ungdomslitteraturen, är Torsten alltså inte lika enkel att placera in i detta fack. Medan John-John endast känner hat och vill döda Skithuvet, får Marie ont i magen av sorg och skräck när hon tror att hon har dödat Torsten: "Hade jag verkligen dödat Torsten? Det var inte möjligt. Han hade nästan varit min pappa". Styvfadern har trots allt varit den som brytt sig mest om Marie. Han är den som under alla år tagit sig tid, lyssnat och tröstat. Hans omtanke har, till skillnad från Skithuvets, aldrig varit spelad och avsedd för att ställa sig in hos modern. Tvärtom har han snarare varit den som har sagt åt Maries mamma att ägna sig lite mer åt sin dotter: "En kväll när jag höll på att somna hörde jag hur han grälade på mamma.' Du kunde väl intressera dig lite för henne. Åtminstone fråga hur det varit i skolan' ." Torstens problem tycks vara att han inte vet hur han ska hantera Marie sedan hon börjat bli vuxen. Barnet kunde han visa sin kärlek genom att berätta godnattsagor, lära henne simma och hålla hennes panna när hon var sjuk. Sådant som pappor gör. När barnet blir en ung kvinna är hans roll som pappa inte lika klar och kanske blir det ännu svårare då Marie inte är hans biologiska dotter. Slutligen går han över gränsen och sviker henne på värsta tänkbara sätt, när han för att rädda sitt eget skinn går med på att låta Eino förgripa sig på henne. Maries barndomsminnen av Torsten har stundtals nästan obehagliga undertoner och man ställer sig frågan huruvida styvfaderns kärlek till sin styvdotter har en dragning åt det incestuösa hållet. Mats Wahl ger själv ett nekande svar på denna fråga, men menar att Torsten trampar över gränser och kommer för nära, något Maries mamma och kanske även läsaren uppfattar som någonting osunt och fel. Marie, som berörs mycket illa av styvfaderns svek, tycks mot slutet av romanen, kanske med hjälp av sina minnen från en tid då han faktiskt var den enda som förstod och ställde upp på henne, nå en försoning även med honom: "Och när jag går hem sedan tänker jag att om jag bara kunde varna Torsten skulle jag göra det. Jag vill inte att Eino ska anställa en jugoslavisk torped som tar ut Torsten i skogen och gräver ner honom med två kulhål i ryggen."

I romanen Lilla Marie finns, som tidigare nämnts, inte ett lika stort persongalleri, och förutom Maries biologiska pappa och styvfadern, finns det endast ytterligare en karaktär som man skulle kunna kalla en fadersgestalt. Det är Maries psykolog på skolan, Fred, som kommer att få en stor betydelse i hennes liv efter Katrins död. Han framstår som en fadersgestalt i den betydelsen att han finns där och hjälper henne igenom en svår period. Han kan förlösa all den ilska och sorg som Marie så länge har haft inom sig. Han är någon som hon kan skrika på tills all sorg kommit ut och hon blir fri, någon som lyssnar. Det är även Fred som får Marie att förstå att det är tillåtet att vara arg på någon som har dött ifrån en, och som ger henne rådet att skriva ner det hon vill säga till Katrin. Det som gör hans roll som fadersgestalt mindre självklar är dock det faktum att han faktiskt utför sitt yrke, han är inte personligt engagerad i Marie. Kanske är detta, att hans relation till Marie är på ett professionellt plan, emellertid en förutsättning för att han lyckas hjälpa henne. Han finns till hennes förfogande en timme i veckan och med honom behöver hon bara tänka på sig själv, utan att känna sig egoistisk. Inför Fred kan hon äntligen sätta ord på vad hon känner:

- Jag känner mig som ett flaskskepp. Instängd i en alldeles för liten flaska. Nån har skruvat på korken. Mina segel hänger slaka. Det kommer ingen vind. Om jag bara kunde förmå någon att skruva av korken skulle jag komma ut och segla långt bort och jag skulle växa och mina segel skulle smälla i vinden när vi går över stag. Skummet skulle spruta och jag skulle...

- Skulle vadå?

- Jag skulle inte vara arg längre.

- Det är ingen som kommer att skruva av korken på din flaska Marie.

- Jag vet, säger jag och jag börjar inte gråta när jag säger det för jag har slutat gråta.

- Du får göra det själv. Det är din flaska och ditt skepp. Skruva av korken, en liten bit i taget.

2. 2 MODERSGESTALTEN:

Bröder & Systrar, vad är Saknad?

Jag var nio år och Skithuvet hade tagit med sig mamma på bio inne i stan. Det var februari och det blåste så hårt att husen borde fallit omkull och det pep och ven utanför fönstren. Jag tror det var ljudet av vinden som skrämde mig. Jag var nio år och TV:n var på och jag satte upp den för att ljudet av vinden inte skulle höras. Jag greps av en fruktansvärd rädsla och gick in i garderoben och stängde om mig och så låg jag där på golvet och hoppades att mamma skulle komma hem.

"Mamma", grät jag. "Mamma, mamma, mamma!"

De kom inte förrän mitt i natten för de gick på restaurang efteråt och jag hade somnat inne i garderoben och mamma hittade mig inte förrän efter en bra stund och då var hon arg och rädd.

"Förstår du inte att jag blir rädd när jag saknar dig", sa hon och skakade mig.

Systrar & Bröder, säg mig - vad är Saknad?

Efter en likartad undersökning som hon 1994 utförde av pappans roll i den svenska bilderboken, konstaterar Birgitta Fransson i en artikel i Opsis Kalopsis 1996 att den svenska bilderboksmamman står vid spisen eller diskbänken, med eller utan förkläde. Fransson anser att mammorna i bilderboken är otydliga och upprörs över det faktum att hon vid sin genomgång av de svenska bilderböcker som kommit ut under 1996, inte har funnit en enda mamma som leker med sina barn. Mamman "vinkar av barnet på första sidan och låter det uppleva äventyr på egen hand och/eller tar emot det på de sista sidorna med stora trygga famnen".

Boel Westin hävdar i sin artikel i samma nummer av Opsis Kalopsis att barn- och ungdomslitteraturen "uppvisar en veritabel provkarta på frånvarande, likgiltiga, narcissistiska och monstruöst elaka mödrar" samt att bokmödrar som gestaltas som hela människor är svåra att finna. Westin tolkar moderskomplexet som ett litterärt uttryck för den unga människans längtan efter en positivt närvarande mamma, men ställer frågan om bokmödrar måste förbli problemmödrar.

Vivi Edström tar i sin artikel om mödrarna i Astrid Lindgrens böcker upp att det i den äldre barn- och ungdomslitteraturen sällan förekom konflikter mellan barn och mödrar. I de fall där författaren hade användning för en sådan konflikt reducerades mamman ofta till fostermamma, moster eller tant. Edström beskriver därefter hur det på 1960- och 70-talen växte fram en kritisk bild av modern, som resulterade i en rad dotter-uppgörelser i barn- och ungdomslitteraturen. En företeelse som enligt Edström kan ses som en reaktion mot den traditionella bilden av "modern som dotterns förebild och introduktör i vuxenlivet".

2. 2. 1 Vinterviken:

Annika Thor beskriver i sin artikel "Mammor finns dom?" John-Johns mamma som "flickaktigt späd men stark". Hon är en ensamstående förortsmamma med ett lågavlönat traditionellt kvinnligt yrke - städerska. Sina två barn, John-John och hans halvsyster Lena, uppfostrar hon på egen hand, utan någon hjälp av deras respektive fäder. Modern är en av de mest nyanserade karaktärerna i romanen och skildringen av henne är inte på något sätt enkel. På samma gång som författaren verkar signalera att hennes funktion i boken i första hand är rollen som mamma ( läsaren får aldrig ens veta hennes namn, hon är helt enkelt "mamma"), beskrivs hon nämligen som en kvinna som inte accepterar att bara vara mamma, utan kräver sin rätt att även vara kvinna. Hon stämmer inte in på Boel Westins karaktärisering av ungdomsböckernas mammor som "likgiltiga" eller "monstruöst elaka", men hon framstår ändå stundtals som maktlös och kanske även uppgiven inför sonens kriminalitet och benägenhet att ta till våld. John-Johns mamma bryr sig om sonen och oroar sig för honom, men hon tycks inte veta hur hon ska hantera honom sedan han växt ur rollen som liten pojke.

Moderns svaghet är kärleken till mannen, den man som sonen tilldelat namnet "Skithuvet". Hon, som är stark nog att på egen hand försörja och uppfostra två barn, är i sitt beroende av mannen så svag att hon till och med förlåter honom ett sexuellt förhållande med (den vuxna) dottern. Hon vill inte se honom sådan han egentligen är, en genuin skitstövel, utan finner ständigt nya ursäkter för hans uppförande. När sonen berättar att han har slängt ut styvfadern sedan han funnit honom i moderns säng tillsammans med Lena, rämnar moderns annars så starka fasad och läsaren får en insikt om hur stort hennes beroende av mannen är:

Mammas ansikte smalnar och blir stelt och kinderna får samma färg som äggskal. Hon faller ihop på en stol vid köksbordet och lutar ansiktet i händerna. Hon tappar cigaretten och den rullar ner på golvet.(...) Tårarna strömmar ur henne. Hon snörvlar och lutar huvudet i händerna. Axlarna skakar i nästan ljudlösa hulkningar.

När sonen är på väg ut genom ytterdörren hör han hur modern i sin förtvivlan ger upp ett "tjut som bara stiger upp ur någon som är sårad i sitt innersta". Annika Thor menar att John-John, "med ungdomens moraliska principfasthet", inte kan förstå moderns svaghet inför mannen. I mina ögon handlar det dock inte så mycket om sonens oförståelse som hans känsla av att bli sviken av modern. Skithuvets intrång i den lilla familjen innebär en enorm förlust för John-John. I sonens ögon tar mannen nämligen ifrån honom det värdefullaste han har - modern. Detta får honom att hata styvfadern med samma intensitet som han älskar sin mor. Den lilla pojken ser, p.g.a. sina oidipala känslor för modern, nämligen ingen skillnad mellan sin egen relation med modern och det förhållande hon har med den nye mannen. Det faktum att hon låter mannen flytta in (och ta sonens plats i moderns säng) ser John-John följdaktligen som ett svek, en bekräftelse på att hon föredrar mannen framför sonen:

Henne bröst var mitt när jag vilade bredvid henne i dubbelsängen ända till Skithuvet kom in i mitt liv. Min moders Bröst var mitt till den dag ett odjur tog det ifrån mig.

Systrar och Älskade Bröder!

Den som förlorat en sådan skatt vet vad det är att hata!

För fattaren låter förlusten av platsen i moderns säng dyka upp gång på gång i John-Johns minnesbilder från barndomen, som en återkommande symbol för sveket. Det faktum att modern väljer att tro på Skithuvet och tar hans parti när John-John har kastat ut styvfadern aktualiserar sonens känsla av att ha blivit sviken:

- Jag träffade Rolf igår kväll. Han har förklarat vad som hände. Han är inte arg på dig. Han ska flytta hit igen

- Va?

- Han ska flytta hit igen. Och du ska uppföra dig. Han är min karl och jag bor här. Passar det inte får du flytta till mormor.

- Han kan inte bo här!

- Varför inte?

- Du vet för fan vad han gjorde med Lena!

- Vi kan alla dras med av våra känslor, John-John, du också.

- Du är inte klok.

Hon reser sig upp och suckar.

- Så blir det i alla fall. Han kommer hit i morgon.

När John-John träffar Elisabeth (och får en plats i hennes säng) kan han dock börja frigöra sig från modern och sin längtan efter henne. Ungdomarnas kärlekshistoria kan alltså även ses som en lösning på John-Johns problem med modern och ett första (försenat) steg mot hans frigörelse från henne. När romanen når sitt slut har John-John flyttat tillbaka hem till mormodern, men man kan ändå ana att hans relation till modern har förbättrats. Han hatar fortfarande sin styvfar, men han kan, styrkt av sin kärlek till Elisabeth, acceptera att modern väljer att fortsätta bo med Skithuvet, utan att känna sig sviken.

Boel Westin noterar i sin artikel om mammans roll i ungdomsboken, att det i dessa böcker, där modern intar en perifer roll i ungdomarnas liv, ofta är "en person i den äldre generationen, en farmor eller mormor som träder in i hennes ställe och axlar modersmanteln". En sådan karaktär är John-Johns mormor, vars hem är John-Johns tillflyktsort där det "bjuds på lika delar bullar och bannor". Mormodern beskrivs endast i sin relation till dottersonen, som man förstår att hon bryr sig om. Hennes relation till dottern, John-Johns mamma, får man däremot inte veta någonting om. Medan modern, som tidigare nämnts, verkar närmast uppgiven inför sonens småstölder och andra halv-kriminella tilltag, visar mormodern med största betämdhet att hon inte accepterar något sådant. Villkoret för att John-John ska få bo hos Solbritt, som mormodern heter, är att han inte "hittar på nåt jävelskap", och när hon av en väninna får reda på att pojken har stulit en kajak, slänger hon ut honom: "En tjuv, det är vad du är, en simpel tjuv. Du ska ut härifrån." Att mormodern bryr sig om John-John råder det dock ingen tvekan om, och när situationen i hemmet, efter Skithuvets återkomst, har blivit ohållbar får han flytta tillbaka hem till henne. Den gamla kvinnan är en trygg modersfigur i romanen och en fast punkt i John-Johns liv.

Det finns inte lika många karaktärer som skulle kunna kallas modersgestalter i Vinterviken , som det finns fadersgestalter. En förklaring till detta kan vara att det är barnets längtan efter en far som är huvudtemat i romanen. En annan är det faktum att John-John inte behöver leta efter en mor i de kvinnor han möter - han har ju redan en. Porträtten av de två modersgestalterna i pojken liv, mamman och mormodern, är dessutom tecknade på ett mer nyanserat och komplicerat sätt än porträtten av männen.

Trots detta kan man dock urskilja ytterligare en kvinna som på sätt och vis har en modersfunktion i John-Johns liv, och som dessutom har känt honom sedan han var liten. Det är Blenda, skolkuratorn som John-John och Sluggo var förälskade i på högstadiet, och som nu visar sig ha bytt arbetsplats och arbetar på John-Johns nya skola. Hon är, liksom läraren Janne, någon som lyssnar på John-John, och som ser att han är mer än bara en bråkig tonårskille. Blendas funktion i Vinterviken liknar den som psykologen Fred har i Lilla Marie , även om hon inte tilldelas lika stor betydelse.

2. 2. 2. Lilla Marie:

Maries mamma, Astrid, är liksom John-Johns mamma, städerska, med enda skillnaden att Astrid själv driver sin egen städfirma. Officiellt är hon dock arbetslös och städfirman är en svart verksamhet. Även denna mamma har uppfostrat sitt barn utan annan hjälp från flickans far än det månataliga understödet. Astrid har emellertid haft mycket hjälp av Torsten, som är hennes sambo och Maries styvfar. Torsten står på sätt och vis Marie närmare än vad Astrid gör, åtminstone när romanen tar sin början. Maries mamma är en stark och hård kvinna, en mamma som har svårt att visa några ömma känslor gentemot sin dotter. Den bild som ges av Astrid fram till de sista sidorna av boken, då hennes agerande får sin förklaring, är bilden av en närmast kall och sluten mamma, som visserligen sliter hårt för att hon och dottern ska kunna leva ett drägligt liv, men som på det känslomässiga planet nästan stöter bort sin dotter. Hon vägrar att berätta för Marie om hennes biologiske far och blir arg på flickan när hon kallar Torsten för "pappa". Om hon inser dotterns behov av en far verkar det som om hon gör sitt bästa för att förtränga denna insikt. När Marie får ett marsvin av Torsten och modern finner detta djur obehagligt, drar hon sig inte för att sätta i badkarsproppen under kranen som läcker så att marsvinet dränks i badkaret, där det har sin bostad i väntan på en bur. Detta är en handling så svår för Marie att ta till sig att hon förtränger den i flera år:

Men jag orkade inte förstå att mamma skulle ha satt i badkarsproppen för att Pippi skulle dö. Jag orkade inte riktigt förstå det förrän jag skrev en uppsats i sjuan. Där berättade jag om Pippi och fröken sa att det var en bra uppsats men en riktig mamma skulle nog inte göra så. Hon trodde det var påhittat.

När läsaren möter Marie och hennes mamma är Marie femton år och ingen liten flicka längre, utan en kraftig och bråkig femton-åring. Moderns känslor inför dottern tycks vara minst sagt komplicerade och man får en känsla av att hon nästan är rädd för Marie. Även denna mor sviker sitt barn genom att välja att tro på mannen i stället för på dottern. När Marie berättar för sin mamma om Torstens planer på att låta Eino spela in en pornografisk film med henne, reagerar hon, på samma sätt som John-Johns mamma, med raseri och fördömande, för att sedan tro på mannens version och vända sig mot dottern. Sveket drabbar Marie som ett slag i ansiktet när hon kommer hem från skolan och möts av synen av Torsten som äter försoningsmiddag med Astrid:

- (...) Hur kan du släppa in den dåren. Han skulle låta Eino våldta mig.

Torsten skakar på huvudet och öppnar munnen, men mamma sväljer och hinner före.

- Det är inte som du tror. (...)

- Kom in och sätt dig, säger Torsten igen. Ta en sup och var som en människa.

- Gör som Torsten säger, föreslår mamma.

Jag blir rasande.

- Ditt jävla as, ditt jävla, jävla as. Jag ska aldrig prata med dig mer.

Maries mamma är lika svag som John-Johns mamma i sitt beroende av mannen, en svaghet som dottern för länge sedan tycks ha genomskådat, men som ändå fortsätter att såra henne. Marie behöver sin mamma, hon behöver all den värme och trygghet en mor kan ge, trots att hon är på väg in i vuxenvärlden, eller kanske just därför.

På romanens sista sidor låter författaren mor och dotter närma sig varandra, i ett första famlande försök. Modern avslöjar slutligen för Marie det som gjort hennes kärlek till dottern så komplicerad - Marie är resultatet av en våldtäkt. Våldtäkten skedde, som tidigare nämnts, när Maries mamma kommit på Sture, Maries pappa, med att vara otrogen och konfronterade honom med detta. Maries mamma var då ungefär lika gammal som Marie är nu, och hon hade sedan en tid haft ett förhållande med Sture. Astrid berättar för dottern om tiden efter våldtäkten och den oönskade graviditeten:

Jag träffade honom aldrig mer. Jag begrep inte att jag var gravid. Jag ville inte märka det helt enkelt. Han hade kränkt mig så djupt. Jag ville inte veta av nåt som hade med honom att göra. Jag slutade till och med att åka tunnelbana bara för att slippa tänka på honom. När graviditeten väl var konstaterad var det försent. Du var för stor. Jag kunde inte ta bort dig.

Marie kan äntligen förstå sin mamma och boken slutar i försoning och en spirande ömhet och förståelse mellan mor och dotter:

Jag blundar.

Inuti ser jag nånting som jag vill hålla kvar.

Det är nästan som en eldslåga, den lyser, det är därifrån febern kommer.

- Lilla Marie, säger mamma och stryker mig över håret.

Och hon säger det igen:

- Lilla Marie.

Och när hon säger det känner jag nånting för henne som jag inte brukar känna. Jag tror det är ett slags ömhet.

Liksom i Vinterviken finns det i Lilla Marie en person i den äldre generationen, som, med Boel Westins ord, "träder i hennes (moderns) ställe och axlar modersmanteln". I boken om Marie är det inte en mormor, utan grannen Flora, som står för tryggheten i flickans liv när modern sviker, och liksom John-Johns mormor bjuder på nybakade bullar. Flora känner Marie, henne kan hon inte dölja någonting för: "Jag kan lura de flesta, men inte Flora." På samma sätt som John-John har sin tillflyktsort hos mormodern kan Marie alltid komma till Flora när någonting är fel:

Jag har alltid flyttat till Flora när jag inte stått ut med mamma. Ett tag bodde jag nästan hos henne. Hon har aldrig haft några egna barn och jag har varit välkommen. Jag har sovit i bäddsoffan i vardagsrummet. När jag gick i ettan var vi på IKEA tillsammans och hon köpte lakan åt mig. Det var mörkblå lakan med gula stjärnor på.

Flora är för Marie allt det modern aldrig har varit. Det är Flora hon ringer mitt i natten när hon har drömt mardrömmar, och det är till henne hon helst av allt vill fly till när hon insett moderns svek.

2. 3 "PROBLEMBARNENS" RÄDDNING

De båda huvudpersonerna iVinterviken och Lilla Marie påminner i mångt och mycket om varandra. John-John och Marie skildras av författaren som barn som har hamnat utanför när deras mödrar har träffat nya män och velat skapa sig ett liv med dem. Känslan av svek är ytterligare någonting de båda karaktärerna har gemensamt. De känner sig svikta av fadern, som bara försvann, av modern, som väljer att lita på den nye mannen i stället för på sitt barn, och av styvfadern, som på olika sätt missbrukat sin fadersroll. Protagonisterna i Wahls båda böcker kan ses som litterära exempel på de negativa resultat som kan komma av de nya familjebildningarna, där barnet lätt hamnar utanför. John-John och Marie saknar, och söker efter den grundtrygghet som barn får i en stabil familj, där de känner sig uppskattade och älskade. De är båda två ungdomar med en benägenhet att ta till våld när de känner sig hotade, eller vill sätta sig i respekt hos omgivningen. Författaren låter Marie försöka förklara för psykologen på skolan, Fred, varför hon slåss:

Men vafan, det är inte mitt fel att jag är storuxen och inte behöver låta dem sätta sig på mig. Det finns killar i skolan som slåss mycket mer än jag men det blir ett jävla liv när jag gör det. Om man är tjej ska man bara låta dom trampa på en. Killarna får göra vad dom vill. Tjejerna ska ta stryk. Så är det. Jag finner mig inte.(...) Jag är en stor tjej och behöver inte ta skit från småkillar. Så har jag alltid tänkt.

När John-John ska berätta för Elisabeth varför han ständigt råkar i bråk, kommer liknande tankar i dagen:

- Igår blev du överfallen av ett gäng, i dag hoppar du på tre killar och börjar veva. Slåss du jämt?

- Nej, säger jag. Bara om man bråkar med mig. (...)

- Du förstår inte hur det är, säger jag. Man kan inte låta folk jävlas med en. Det blir bara värre om dom märker att man är rädd för dom.

Marie och John-John är båda fysiskt starka och de vägrar att låta sig förtryckas. Då slåss de hellre.

Det är en mörk bild av samhället som Mats Wahl tecknar i Vinterviken och Lilla Marie , men där finns ändå strimmor av hopp och ljus. Författaren nöjer sig inte med att bara skildra ungdomarnas värld, med dess hotfullhet och ensamhet; han visar även på en väg ut ur mörkret, på de personer som kan bli dessa "problembarns" räddning. Där finns de karaktärer som tagits upp i tidigare kapitel, personer utanför familjen som bryr sig. Det är läraren Janne som uppmuntrar John-John och stärker hans självkänsla och granntanten Flora som öppnar sitt hem för Marie när det blir för besvärligt hemma. Men där finns även personer, jämnåriga med huvudpersonerna, som erbjuder sin vänskap och kärlek. De lyser nästan klarast av alla.

2. 3. 1 Vänskap:

Bröder, O Bröder, sådan är vänskapen!

Det var vintern när vi gick i fyran. När isen i rännan mellan Aspudden och Bromma låg nybruten var flaken så små att det var omöjligt att komma över. Men när isen fått vara obruten en dag brukade det bli lättare. Det frös en krans av tunn is runt flaket som man kunde sätta foten på. Om man snabbt nog hoppade vidare till nästa kunde man komma över. Vi jumpade utanför Lindholmen när jag föll i. Långsamt kom blötan krypande in genom kläderna. Strax efteråt började det tynga och dra i benen. Neråt, neråt drog det. Jag sökte få tag i iskanten. Inifrån stan kom en båt. Jag hade inte sett den förut. Nu kom den hastigt närmare. Klockan var kanske halv fyra och det var redan mörkt.

Jag minns att jag tänkte att det var måndag. Jag drunknar en måndag, tänkte jag.

Då låg Sluggo där på isen.

Handen framsträckt, platt på mage.

"Ta handen", vrålade han och drog av sig vanten. Jag fick tag i handen. Den var varm och stor och han drog upp mig. Vi kröp bort från rännan och när vi reste oss och började springa passerade båten bakom oss. Isen slog mot stålskrovet och jag tänkte att det är måndag och jag drunknar inte.

Systrar, O Systrar, sådan är vänskapen!

Vänskapen har stor betydelse både i Vinterviken och Lilla Marie. Författaren tar vänskap mellan ungdomar på största allvar, och vänskapen i romanerna är aldrig ytligt skildrad. Varken John-John eller Marie har många vänner; John-John har sin bäste vän sedan barndomen, Sluggo, och Marie har, när romanen tar sin början, inga vänner alls, något som ändras när Katrin kommer in i hennes liv. John-John och Marie beskrivs som personer som har svårt att släppa människor nära inpå, som nästan alltid håller andra på en armlängds avstånd. Med tanke på hur svikna de känner sig av de människor som borde stå dem närmast, modern och fadern, är detta dock inte på något sätt orealistiskt.

Marie konstaterar i bokens början, med uppgivenhet och resignation, att hon aldrig har haft en vän:

Jag har faktiskt aldrig haft några kompisar. Faktiskt inte en enda. Det vore kul att ha nån, åtminstone en, nån som man kunde prata med. Fast somliga människor kanske är ensamma av sig. Torsten har berättat om indianer som går ut ensamma i öknen för att hitta nånting och de vet inte ens vad de letar efter. Jag kanske är en sån, en ensam indian i en öken som bara jag känner till.

När Marie och Katrin möts är det dock snarare Katrin som hittar Marie. Motvilligt släpper Marie in henne i sitt liv, och upptäcker efterhand hur mycket de har gemensamt. Deras vänskap blir intensiv men kortvarig; Katrin dör ifrån Marie på en bilväg uppe i Norrland. Den korta tid de delar blir dock avgörande för dem båda; Katrin finner äntligen den tvillingsyster hon så länge har sökt, och Marie får sin första vän, någon som äntligen lyckas komma henne nära. Efter Katrins död försöker Marie finna ord att beskriva deras vänskap för Fred: "På nåt konstigt sätt var vi lika. Det var egentligen inte utseendet. Det var nånting annat, nånting som vi hade gemensamt. Jag vet inte vad det var. Nu får jag väl aldrig veta."(240) Katrin blir indirekt den som förlöser all den ilska Marie bär inom sig, allt det frysta mörker hon har samlat på sig. När hon har gråtit tills hon tror att alla tårar tagit slut, kan hon äntligen släppa fram den vrede hon känner mot Katrin för att hon dog ifrån henne och lämnade henne ensam. Svek henne så som fadern och även modern gjort. På Freds inrådan skriver Marie ett brev till Katrin, där hon berättar om sin ilska:

När du dog för mig däruppe tyckte jag först så oändligt synd om dig. Jag tänkte på alla åren som du hade kunnat få leva, allt det du hade kvar, allt det som inte blev av i ditt liv. Jag tänkte att nånting var väldigt fel med din död. Jag tänkte att det var ett öde eller en Gud som ryckt bort dig och jag hatade det ödet eller den Guden.

Sedan upptäckte jag att jag var arg på dig. Just på dig och inte på något "Öde" eller "Gud". (...)

Jag upptäckte att jag var förbannad på dig för att du gav mig dåligt samvete. Jag borde ha stoppat dig, men jag kunde inte. Eller jag var för feg. Jag ville vara med dig. Jag önskar att jag kunde förlåta dig för att du dog, men jag kan inte. Du hade kunnat bli min kompis.

I de inledande, apostroferande styckena i Vinterviken ställs frågorna: Vad är kärlek? Vad är vänskap? Vad är längtan? Vad är saknad? Vänskapen till Sluggo är av stor betydelse i John-Johns liv, det är en vänskap som har varat sedan barndomen, och som trots den tonårsnära och tuffa jargongen dem emellan rymmer gemenskap och tillit. De kommer från liknande hemförhållanden och följs åt, delar varandras vardag, boxas och drar ut på kriminella upptåg. De blir förälskade i samma flickor, slåss ett tag och blir vänner igen. När John-John inser att Sluggo lurat honom och tagit med sig pistolen de fann vid inbrottet i Elisabehs familjs villa leder detta emellertid till en brytning mellan dem:

- Du sa att du skulle lämna den, Sluggo. Du försökte lura mig. Du försökte lura din bästa jävla kompis.

(...)

Han kommer emot mig och jag backar igen.

- Ge mig den!

- Aldrig.

Han står en stund och ser på mig där i mörkret. Det är knappt att vi ser varandra, så mörkt är det. Jag hör hur han flåsar. Jag tycker att jag känner hans doft.

- Är du inte min kompis? säger han och låter nästan som han lät för tio år sen.

(...)

- Inte om du ska skjuta nån.

Jag skakar på huvudet, men han kan inte se det. Så vänder han på klacken och försvinner upp i skogen.

Efter uppgörelsen om pistolen söker sig Sluggo till ett gäng "skinheads", samma gäng som några veckor tidigare kallat John-John för "svartskalle" och uppmanat Sluggo att inte umgås med honom. Med tiden dras Sluggo allt längre in i gruppen, som visar sig syssla med högst olaglig och obehaglig verksamhet. När han vill dra sig ur och inser att detta inte är så lätt, söker han upp John-John:

Det är strax före lucia som Sluggo kommer upp till mig. Det ringer på dörren.(...) När jag öppnar står han där. Det rycker i mungiporna och han ser rädd ut.

- (...) Varför kommer du hit? Du har ju nya polare?

Han tuggar på underläppen.

- Du har alltid förstått saker, säger han. Du har alltid begripit. Jag vet inte vad jag ska göra.

John-John bestämmer sig, när han har insett hur allvarlig situationen är, för att hjälpa Sluggo. Uppgörelsen sker slutligen på isen, där de brukade "jumpa" på isflak som små, och de tre "skinheads" som förföljt dem ut på isen ramlar i vattnet och drunknar, på samma sätt som John-John höll på att göra, den gång då Sluggo räddade hans liv.

2. 3. 2. Kärlek:

I boken om Marie tycks det inte finnas rum för någon kärlekshistoria; hennes känsloliv är alltför komplicerat för att hon ska vara mottaglig för något sådant. I Vinterviken löper däremot förälskelsens olika stadier likt en röd tråd genom romanen. John-John och Elisabeth, som hans kärlek heter, kommer från olika samhällsklasser, något som författaren markerar genom att låta dem bo på varsin sida av Vinterviken. John-Johns kärlek till Elisabeth tycks än mer omöjlig, då han har gjort inbrott i hennes hem, och dessutom (under hot) avslöjat för sin styvfar och dennes kumpan om de tavlor som Elisabeths pappa gömt undan. John-John tycks även plågas av känslan att inte vara värd Elisabeths kärlek. När Elisabeth får reda på hans inblandning i inbrottet sker också det han fasat för, och hon lämnar honom. John-Johns sorg tycks oändlig och han försöker få henne att lyssna på honom, något hon till en början vägrar att göra. Slutligen inser hon emellertid hur desperat han är i sin kärlek till henne:

Jag sliter upp ytterdörren. Jag har aldrig skrikit så i hela mitt liv. Jag skriker som om jag låg i rännan och såg båten komma emot mig, jag skriker som om inälvorna höll på att slitas ur mig.

- Elisabeth!

Jag hör hur stegen stannar. Jag storgråter.

- Elisabeth, ropar jag igen. Elisabeth! Elisabeth!

Stegen hörs igen. Långsamt kommer de uppför trappan.

- Elisabeth, säger jag och jag har nästan ingen röst kvar. Då står hon där med snö i håret och på jackan. På händerna har hon ett par stickade blå tumvantar med vita renar på.

- Elisabeth, säger jag. Så slår jag armarna om henne.

I Vinterviken frågar John-John oupphörligen: "Vad är Kärlek?". Författaren låter huvudpersonen få svar på sin fråga när boken avslutas med Elisabeths nedskrivna ord: "Jag älskar dig!"

3. SAMMANFATTNING

Syftet med den här uppsatsen har varit att visa på den bild av den splittrade kärnfamiljen, med betoning på dess påverkan på barn och ungdomar, som Mats Wahl förmedlar i sina romaner. För att begränsa mig har jag valt att behandla detta tema i två av författarens senaste romaner, nämligen Vinterviken och Lilla Marie. En fråga jag har ställt mig är b.l.a. hur författaren skildrar ungdomarnas förhållanden till sina föräldrar, samt huruvida det finns andra faders- och modersgestalter i romanerna än de biologiska föräldrarna.Vidare har jag funnit det intressant att ta reda på om författaren kommer med någon lösning på frågan om det finns någon räddning för de s.k. "problembarn" han beskriver i sina romaner.

Kjell Anderssons och Jan Hanssons analys av pappans betydelse i ungdomslitteraturen, visar att ungdomsbokens pappa är en svikare. Fäder som tar sin del av ansvaret för sina barn tycks, trots ett ökat intresse för papporna i ungdomslitteraturen, vara lätträknade.

En viktig skillnad mellan de två romanerna framkom vid en jämförelse av karaktärerna i böckerna. Medan personerna iVinterviken beskrivs som representanter för ett enda förhållningssätt, är karaktärerna i Lilla Marie nämligen desto mer komplicerade och sammansatta. En jämförelse av t.ex. styvfäderna i böckerna blev därmed svår att genomföra. I stället valde jag därför att presentera och jämföra de olika faders- och modersgestalter som figurerade i böckerna.

John-Johns biologiska pappa är en viktig gestalt i Vinterviken , trots att han endast finns i pojkens drömmar. Han är en av alla svikande fäder i ungdomslitteraturen och försvann till Amerika när sonen bara var ett år gammal. Trots detta drömmer John-John om att de en dag ska träffas, och han är beredd att förlåta. Man kan tolka pojkens önskan att, liksom fadern, bli skådespelare, som ett utslag av hans vilja att identifiera sig med fadern.

Pojkens hat mot den man som ska föreställa hans styvfar är stort; redan John-Johns öknamn på mannen, "Skithuvet", indikerar att deras relation inte är speciellt varm. Läsaren får, genom pojkens minnesbilder, ta del av hur Skithuvet har missbrukat sin position gentemot styvsonen sedan denne var liten. Styvfadern utgör ett hot om våld mot John-John och författaren skildrar i romanen en brutal misshandel av pojken. För det mer kontrollerade våldet, det som ger säkerhet och trygghet, står i stället Ivo, John-Johns boxningstränare. Han är en fadersgestalt i den bemärkelsen att han bryr sig om John-John och tror på honom. Deras relation sträcker sig dock inte utanför boxnings-lokalen, och när John-John slutar boxas, försvinner Ivo ur hans liv. Den som tar över Ivos roll som uppmuntrare och trygg punkt i livet, blir Janne, John-Johns klassföreståndare och svensk-lärare på den nya skolan. Till skillnad från Ivo sträcker sig dock lärarens omsorger utanför klassrummets väggar. Som ytterligare en fadersgestalt iVinterviken framträder Kurt, som är farbror till John-Johns bäste vän, Sluggo. Trots sina missbruksproblem framstår Kurt som en ljus karaktär, som har mycket att förmedla om livet. Jag har, under rubriken fadersgestalt, valt att ta upp Frank, Elisabeths pappa, även om han egentligen inte har någon direkt koppling till John-John. Utåt sett är han en perfekt far, men genom Elisabeth får John-John reda på att det under ytan döljer sig en helt annan person och pojken får lära sig att trygga familjeförhållanden inte kan köpas för pengar.

I Lilla Marie återfinns ännu en far som sviker; Maries pappa har aldrig ens sett sin dotter. Maries mamma är inte lika villig som John-Johns att berätta för barnet vem hennes far är, ett agerande som i bokens slutskede får sin förklaring. Marie är nämligen resultatet av en våldtäkt. När Marie söker upp sin pappa är hon dock inte medveten om detta, och den nya kontakten med fadern ger Marie styrka att fjärma sig från modern, för att slutligen inse sanningen om sin far och försonas, både med sin mamma och bilden av sin far. Om Skithuvet, John-Johns styvpappa, är ett lysande exempel på den teori som Andersson/Hansson lägger fram om att Askungens styvmoder har ersatts av ännu hemskare styvfäder i ungdomslitteraturen, placeras Torsten inte lika lätt in i detta fack. Samtidigt som Torsten utgör ett hot mot Marie, är han nämligen den enda pappa hon någonsin haft, och har under barndomen varit den som stått henne närmast. Torstens problem verkar var att han, sedan barnet blivit en ung kvinna, inte vet hur han ska vara mot Marie. Förutom den biologiska pappan och styvfadern urskiljs i Lilla Marie ytterligare en karaktär som man skulle kunna kalla en fadersgestalt. Det är Maries psykolog på skolan, Fred, som får en stor betydelse i Maries liv efter Katrins död. Det som gör hans roll som fadersgestalt mindre självklar är dock det faktum att han faktiskt utför sitt yrke, han är inte personligt engagerad i Marie.

Mammorna i dagens ungdomslitteratur beskrivs av Boel Westin som bl. a. "narcissistiska" och "monstruöst elaka". John-Johns mamma stämmer inte in på den beskrivningen, men hon framstår stundtals som maktlös och kanske även uppgiven inför sonens kriminalitet och benägenhet att ta till våld. Moderns svaghet är kärleken till mannen, en akilleshäl som har skapat en avgrund mellan mor och son. När problemen i hemmet blir alltför tunga för pojken finns där ytterligare en modersgestalt att vända sig till, nämligen mormodern. Hennes hem är pojkens tillflyktsort, där det bjuds "lika delar bullar och bannor". I Vinterviken finns det en karaktär med en funktion som påminner om den som psykologen Fred har i Lilla Marie, nämligen skolkuratorn Blenda, som lyssnar på John-John och ser att han är mer än bara en bråkig tonårskille.

Maries mamma har, liksom John-Johns, uppfostrat sitt barn utan annan hjälp från fadern än det månataliga understödet. Den bild som ges av Astrid, Maries mamma, är den av en närmast kall och sluten mamma, som visserligen sliter hårt för dotterns skull, men som inte kan ge Marie någon kärlek. Modern sviker dessutom dottern genom att välja att tro på mannen i stället för på barnet. Berättelsen om Marie slutar emellertid i försoning mellan mor och dotter, sedan Astrid berättat för Marie om våldtäkten som resulterade i ett barn, Marie. Liksom i Vinterviken finns det i Lilla Marie en person i den äldre generation som övertar modersrollen i svåra stunder. I Maries fall är det granntanten Flora, som står för tryggheten i flickans liv när modern sviker. Även i hennes kök bjuds det på nybakade bullar.

Både John-John och Marie skildras av författaren som barn som hamnat utanför när deras mödrar har träffat nya män. Känslan av att ha blivit sviken är något de delar. Huvudpersonerna i Mats Wahls böcker kan ses som litterära exempel på de negativa resultat som kan komma av de nya familjebildningarna. Deras problem yttrar sig i en benägenhet att ta till våld när de känner sig hotade eller vill sätta sig i respekt. De vägrar båda två att låta sig förtryckas, utan slåss hellre. I den mörka bild av samhället som Wahl förmedlar i sina böcker finns emellertid ljusglimtar, aningar om att det finns en räddning för "problembarn" som Marie och John-John. Där finns, förutom de personer som protagonisterna möter i roller som lärare, tränare och granntanter, även jämnåriga ungdomar, som kan erbjuda sin vänskap och kärlek. Vänskapen har stor betydelse i båda romanerna; John-Johns vänskap med Sluggo är viktig för honom, och den gemenskap som uppstår mellan Marie och Katrin blir avgörande för Marie. I John-Johns liv finns även kärleken, Elisabeth, som tar över hans liv och tankar.

Känslan av svek utmynnar i båda romanerna i en överskuggande kärlek, som lovar gott och ger hopp om framtiden.

LITTERATURFÖRTECKNING

Otryckt material:

Intervju med Mats Wahl 1997-12-23

http //: www. forfattarcentrum. se , 1997-12-28

Litteratur:

Andersson, Kjell & Hansson, Jan, "Ömsinta bokpappor bara en dröm", Opsis Kalopsis 1995;2;24-27

Edström, Vivi, "Mamman hos Astrid Lindgren - betydelsefull även när hon inte syns", Opsis Kalopsis 1996;2;30-34

Fant, Maj, "Från kärnfamilj till särbo", Familjenormer - familjeformer. Rapport från konferensen Familjestrukturens förändring i Sverige 10-11 maj 1984, Stockholm, 1985

Fransson, Birgitta, "Bilderbokspappor utan portfölj", Opsis Kalopsis 1995;2;13-14

Fransson, Birgitta, "Bilderboksmammor bor i köket", Opsis Kalopsis 1996;2;12

Götestam, Ragnar, "Låt papporna vara pappor!", Frånvarande pappor, SoS-rapport 1991:38, Stockholm, 1991

Kjersén Edman, Lena, "Du sköna nya familj", Abrakadabra 1991;3;14-17

Lundqvist, Ulla, Tradition och förnyelse. Svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal, Stockholm, 1994

Statistiska Centralbyrån, Familj i förändring, rapport 71, Stockholm, 1992

Thor, Annika, "Många pappor men få vuxna män i 90-talets filmer", Opsis Kalopsis 1995;2;29-32

Thor, Annika, "Mammor finns dom?", Opsis Kalopsis 1996;2;19-20

Wahl, Mats, Vinterviken, Stockholm, 1993

Wahl, Mats, Lilla Marie,, Stockholm, 1995

Westin, Boel, "Mammor och omödrar", Opsis Kalopsis 1996;2;37-39

till början