Umeå universitet
Institutionen för litteratur-
vetenskap och nordiska språk
B-uppsats Vt 2000
Handledare: Per Ringby


"Att berätta eller inte berätta - det är frågan"

En analys av berättartekniken i Mats Wahls
ungdomsroman Jac Uppmuntraren

Av Kerstin Bergek

INNEHÅLL
I. INLEDNING
  Stilmedveten ungdomsskildrare
II. SYFTE, MATERIAL OCH METOD
III. OM FÖRFATTAREN
  Kort presentation av Mats Wahl
  Tidigare forskning
IV. ANALYS AV BERÄTTARTEKNIKEN
  Det yttre gestaltar det inre
  Att berätta eller inte berätta, det är frågan
  Symboliska broar
  Realism och närvarokänsla
  Geografisk korrekthet
  Verklighetstroget språkbruk
  Ungdomlig jargong
  Detaljen i fokus
  Spår ifrån islänningasagan och Hemingway
  Korthugget och långrandigt
  Den objektive berättaren
  Indirekt information
  Liksom kinesiska askar
V. AVSLUTNING
VI. LITTERATURFÖRTECKNING


I. INLEDNING


Stilmedveten ungdomsskildrare

Mats Wahls ungdomsskildringar har alltid intresserat och berört mig starkt. Under tonårstiden slukade jag de flesta av hans verk. På ett enkelt och realistiskt sätt berör de svåra ämnen som ungdomars inre kaos och trasiga relationer, både ungdomar och vuxna emellan.
Wahls sätt att berätta är fascinerande; vad är det som engagerar så? Av ren nyfikenhet gjorde jag några mindre efterforskningar om författaren, och upplystes om att denne tagit mycket av sin inspiration från Hemingways skrivande, samt även från islänningasagorna. Vid den tidpunkten var jag inte särskilt insatt i den sortens litteratur; först på senare år förstod jag vad den s k isbergsmetaforen betyder, nämligen att synliggöra det fördolda genom att berätta om vad som sker på ytan.
Först nu när jag fick chansen att förkovra mig i Wahls litteratur och började läsa om hans ungdomsböcker, insåg jag hur stilmedveten han är på ett nästan omärkbart sätt. Till en början känns texten så enkel och tydlig att läsa, men läser man eftertänksamt kan man hitta flera olika stilistiska tekniker.

till början



II. SYFTE, MATERIAL OCH METOD

Mitt syfte med uppsatsen är att ge en beskrivning av Wahls berättartekniska grepp i romanen
Jac Uppmuntraren. Boken är skriven 1987 och utspelar sig i Stockholm i samtid under ca en vecka. Huvudpersonen Jacob brottas med sitt samvete sedan en tid tillbaka angående en händelse som skett tidigare. Denna händelse, som visar sig vara en ”affär” mellan Jacob och hans pappas nya, unga, vackra flickvän Maria, vet läsaren inget om till en början. Dock ges små antydningar ibland i texten, vilka gör att man ganska snart kan gissa sig till vad det handlar om. Problemet för Jacob är huruvida han ska berätta om händelsen för pappan eller inte, samt när han ska göra det och hur.
Egentligen händer det inte speciellt mycket i romanen. Fokuseringen ligger på Jacobs vankelmod, hur hans beslutsvånda och dåliga samvete på olika sätt gestaltas av yttre symbolik, som sätts in i en vardaglig situation.
Det jag undersökt är hur det yttre får gestalta det inre, hur realismen och
närvarokänslan byggs upp samt drag av isbergssymboliken. Dessa olika tekniker att berätta en historia med ska jag redogöra för mer ingående i min analys och förklara med hjälp av exempel ur romanen som jag citerar och kommenterar.

Detta arbete bygger till största delen på en mycket noggrann närläsning av romanen i fråga. Därutöver har jag haft diverse artiklar, både om och av Mats Wahl, och intervjuer med honom till min hjälp. Dessa artiklar har inte varit det tyngsta materialet, utan de har mest gett mig tips och idéer till genomförandet av uppsatsens analysdel. Ulla Lundqvists bok
Tradition och förnyelse, svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal har däremot fungerat som något av en handbok vad gäller ungdomsböcker och hur man kan gå tillväga vid en analys av en sådan.



III. OM FÖRFATTAREN

Kort presentation av Mats Wahl

Mats Wahl föddes i Malmö 1945, men tillbringade sin uppväxt dels hos morföräldrarna på Gotland och senare även i Stockholm. Tidigt övergavs modern och lille Mats av fadern, och därefter försvann all kontakt mellan dem.
Mats Wahl har studerat litteraturhistoria, socialantropologi och pedagogik vid Stockholms universitet. Vid 20 års ålder började han sedan vikariera som lärare, dock utan någon lärarutbildning. Han arbetade mycket med ungdomar med problem. Utifrån dessa erfarenheter skrev han ett flertal pedagogiska böcker, innan han 1980 bytte inriktning och började skriva skönlitterära romaner istället .
*1
Numera är han författare på heltid, men ser ändå till att ha kontakt med skolvärlden på så sätt att han gör författarbesök på högstadieskolor och gymnasieskolor
*2 .

Tidigare forskning

Den tidigare forskning som gjorts om Mats Wahls författarskap och litteratur berör andra romaner än
Jac Uppmuntraren. Ulla Lundqvist, som nämndes ovan, har bl a tittat på typiska drag hos Wahls litterära teknik samt de olika teman som återkommer i hans ungdomsskildringar. Hennes analys gäller andra av Wahls romaner, men flera av de iakttagelser Lundqvist gjort kan även observeras i Jac Uppmuntraren. De centrala teman som alltid tycks dyka upp hos Wahl är bl a relationen mellan far och son samt relationer till flickor och kvinnor*3 , så även i Jac Uppmuntraren.


*1:
Bibliotekstjänst, Stefan Mählqvist, "De skriver för alla åldrar - Från Birgitta Bergman till Monica Zak Tretton nya porträtt av svenska ungdomsförfattare; Mats Wahl" (Lund,1988), s. 134.
*2: Mats Wahl, ”Fråga inte bara vad det handlar om - fråga hur det är gjort...”, Svenskläraren 1987:1
*3 Ulla Lundqvist, "Tradition och förnyelse, svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal" Stockholm, 1994) passim.

till början


IV. ANALYS AV BERÄTTARTEKNIKEN


Det yttre gestaltar det inre

Som tidigare nämnts går alltså huvudpersonen Jacob och bär på ett problem; ska han berätta om händelsen för fadern eller inte, och hur ska han gå tillväga? Detta vankelmod belyses i form av yttre symboliska företeelser som sker parallellt med Jacobs grubblande i hans vardag.
Man behöver inte vara särskilt påläst för att upptäcka dessa samband, men det kräver att läsningen sker noggrannt och eftertänksamt. Läsarens roll är således av ganska stor betydelse vad gäller tolkningen av romanen. Författaren styr inte direkt läsaren i dennes tolkning, men lägger på ett indirekt sätt ut vissa krokar som är valfria för läsaren att nappa på eller att lämna därhän. Detta redogörs för närmare nedan.

Att berätta eller inte berätta, det är frågan


En av dessa ovan nämnda paralleller till Jacobs verkliga beslutsvånda sker under svensklektionen i skolan. Eleverna i Jacobs gymnasieklass ska hålla föredrag om valfritt ämne. Alla har bestämt sig för sitt ämne, utom Jacob. Han funderar, velar och tvekar och skjuter hela tiden upp sitt beslut.
  -Har du hittat ett ämne Jacob? frågar han och stryker med handen över det feta håret.
Jacob skakar på huvudet.
-Nej. Inte ännu.
Adjunkten ser bekymrad ut.
-Du har bara en vecka på dig. Det är nog lättare för dig om du bestämmer dig så fort som möjligt.
-Ja magistern. Jag skall bestämma mig till imorgon.
(s. 12).

Hans tvekan inför det tämligen enkla beslutet om ämne till föredraget kan tolkas som en symbolisk parallell som belyser hans vankelmod ytterligare.
Samtidigt som han funderar på och skjuter upp sitt föredrag gör han på samma sätt med det verkligt stora bekymret; när ska han berätta för fadern? Han beslutar sig för att göra det, men även där senarelägger han själva genomförandet gång efter annan: ”Jacob funderar på hur han skall säga det. Han har bestämt sig nu. Det är i dag han skall säga det”. (s. 15). Men det blir inte som han tänkt sig. Han lyckas inte berätta det för fadern, men är fortfarande fast beslutsam att han minsann ska tala om det. Fast han vet inte hur, och inte riktigt när: ”På fredag far de, tänker han och sprutar vatten mot ansiktet med handduschen. Jag måste säga det. Jag skall berätta det innan dess”. (s. 24). Men Jacob kommer aldrig till skott. Det är ”mycket snack och lite verkstad”. Istället fortsätter han att skjuta upp sitt beslut till senare.
Ytterligare symbolik där författaren med hjälp av yttre tecken gestaltar inre tankar och känslor kopplar han till engelskaundervisningen i skolan. Det kan knappast vara en slump att de råkar avhandla Shakespeares Hamlet just vid detta tillfälle. För Hamlet tvekar, precis som Jacob. De blir på så vis jämlikar, nästan som symboler för varandra. Och kanske ser även huvudpersonen i romanen sambandet mellan dem båda, medvetet eller omedvetet. Jacob går nämligen runt i hemmet och imiterar Hamlets kända fras ”Att vara eller inte vara...” fast orden då i hans ställe borde lyda som följande: ”Att berätta eller icke berätta, det är frågan...”
Ett annat exempel som belyser denna symboliska berättarteknik är när Jacob ska läsa sin läxa i samhällskunskap. Återigen anknyter författaren på ett listigt men enkelt sätt till romanens huvudtema, nämligen val: ”Jacob läser en stund om Jack Uppskäraren. Efter ett tag övergår han till samhällskunskapen där det handlar om allmänna val.” (s.63). Inget mer nämns om det, men det är nog inte bara av en ren händelse att läxan innefattar temat val. Sådana här små symboliska företeelser som rör valsituationer återkommer sporadiskt genom hela romanen. Författaren sätter in dem i alldagliga sammanhang så de förefaller som vardagliga trivialiteter, men med tanke på dess tema (alltså val) som anknyter till den egentliga intrigen i romanen, så kan det tolkas som en parallell som gestaltar Jacobs vankelmod.
Slutet på romanen innehåller en väldigt tydlig symbolisk upplösning av historien. Boken igenom har samvetet och beslutsvåndan malt i Jacobs huvud, men tillslut finner han en lösning på sitt huvudbry. Vid en uppsatsskrivning i skolan ser han sin chans och skriver rätt och slätt ned hela historien. Men han lämnar aldrig in den färdiga uppsatsen, utan han lämnar istället beslutsamt (!) lokalen med pappren i fickan och går ner på stan. På Katarinabron blir han stående och börjar vika papperssvalor av bladen. En efter en singlar han iväg dem mot vattnet och promenerar sedan förnöjsamt hemåt med ro i kroppen. Bokstavligen skriver han alltså av sig sitt bekymmer, kastar verkligen det ifrån sig och kan slutligen känna ro efter att ha bearbetat och blivit av med det.


Symboliska broar


Broar är ett återkommande och väldigt centralt tema i romanen. Det gås, springs och balanseras ideligen på olika broar i centrala Stockholm. Nästan alla dessa olika händelser vid broarna skulle kunna tolkas som symboler för inre skeenden. Broar kan nämligen tydas att stå för så många olika saker. För det första så sammanför de två skilda sidor; de kopplar ihop saker som annars inte kan mötas och de sträcker sig från den ena sidan till den andra, i båda riktningar.
Broar skulle även kunna symbolisera gränser. Ett exempel på hur Wahl använder sig av den symboliken sker då Jacob upptäcker att fadern träffar Maria vid sidan av modern. Upptäckten blir som en slags gräns mellan dåtid och nutid, eller mellan före och efter. Från och med nu tappar Jacob all kontroll och koncentration och det är här själva intrigen tar sin egentliga början:
  Han löpte lätt och med långa steg och han njöt av att känna att han inte blev trött. I evighet, hade han tänkt. Jag kan löpa i evighet. Men borta där Djurgårdskanalen smalnar hade han fått se dem.
Fadern steg ur den mörkröda BMWn och slog igen dörren och från andra sidan steg en ljushårig kvinna ur. Jacob hade stannat i steget och genast svängt åt höger upp i skogen. Fadern och den ljusa hade mötts framför motorhuven. Jacob hade stannat bakom en grov och knotig ek. Han hade lutat sig fram och klamrat med fingrarna i barken.
Nere på vägen hade fadern och den ljusa börjat promenera mot bron. Plötsligt hade han känt av flåsandningen. Plötsligt hade han känt tröttheten i lungorna och benen. Han hade satt sig ner och lutat ryggen mot eken. När han hade tittat fram igen hade han sett dem borta på bron. (S. 16).
Innan upptäckten, i ”dåtid”, löper Jacob lätt och nöjsamt. Men helt plötsligt får han se dem och hans sinnesstämning förändras genast; insikten blir som en skarp gräns mellan dåtidens ro och nutidens oro. Dessutom passerar paret en bro vid upptäckten, vilket tydliggör och stärker symboliken.
Tidigare nämndes att broar kopplar ihop två olika sidor, samtidigt som de är gränser mellan två lägen. Man kan säga att det är i ett sådant läge som Jacob befinner sig. Han är ”fastklämd” på en position mellan flera olika motsatsförhållanden. Främst är det mellan att berätta för fadern eller inte. Han behöver lätta sitt hjärta för sitt samvetes skull, men oroar sig samtidigt för vad konsekvenserna kan bli. På så vis balanserar han och slits åt två olika håll över en avgrund.
Ett annat mellanläge Jacob befinner sig i är att han känner sig tudelad. En del av honom har full kontroll över läget, medan den andra delen av honom helt har tappat både kontrollen och koncentrationen. Även i det här fallet tycks han balansera på en gräns mellan två olika sidor:
  På sista tiden har han allt oftare blivit besviken på sig själv för att han inte kan kontrollera sig. Varken kroppen eller tankarna kan han längre kontrollera. Ibland har han känt att det inne i honom, under huden, bor en annan Jacob. En pojke som ständigt faller, blåses omkull, virvlas runt och inte kan stå emot det minsta lilla vinddrag från det minsta lilla fönster. (s.52-53).
Denna inre balansgång hos Jacob gestaltar Wahl i konkret handling. Två gånger låter han honom utföra en vådlig balansering på St: Eriksbron. Detta obetänksamma handlande kan ses som en yttre gestaltning av hur Jacob känner det inom sig.
  Jacob går längs kanalen och sedan uppför trapporna och när han kommer upp på bron kan han inte motstå frestelsen att balansera på räcket.
Så när han är mitt på bron svingar han sig upp med hjälp av en lyktstolpe och med armarna utsträckta, som en riktig lindansare eller balanskonstnär, börjar han gå på räcket. (s. 127).

Realism och närvarokänsla

Wahl bygger i sin roman upp en mycket stark känsla av verklighet och närvaro. För att få fram den realistiska stämningen använder han sig av några olika tekniker som sätter in berättelsen i ett här och nu. T ex genom att skriva i presens lyckas han gestalta en stark närvarokänsla och direkthet. Att skriva i imperfekt visar ju direkt att det är fråga om ett minne, om något som redan har varit . *4

Geografisk korrekthet

Något annat som bidrar till denna realistiska stämning är de korrekta geografiska beskrivningarna av Stockholm .*5 Så fort Jacob beger sig någonstans, beskrivs vägen han tar sig dit på mycket noggrannt, så att läsaren är med Jacob i princip för varje steg han tar. Det märks att författaren känner till huvudstaden mycket väl och kan ge exakta beskrivningar som på ett tydligt och riktigt sätt målar upp en klar bild av Stockholmsmiljön och dess attribut.
  -Jag springer en vända, hade han sagt till modern och så hade han gått ner till Slussen. Färjan hade varit full av föräldrar med småbarn och på Kastellholmen hade träden stått gula bredvid den röda tegelborgen. Luften hade haft udd och himlen hade varit söndagsblå. Med detsamma när han stigit iland i Allmänna Gränd hade han börjat springa. Han löpte lätt och med långa steg och han njöt av att känna att han inte blev trött. I evighet, hade han tänkt. Jag kan löpa i evighet. Men borta där Djurgårdskanalen smalnar hade han fått se dem.
(s. 16).
Det är en väldigt träffande och sannolik bild av Stockholm som Wahl beskriver, utan att för den skull vara allt för detaljerad som vore det en vägbeskrivning. Istället lyckas författaren få fram en speciell och verklighetsnära stämning av en hög och klar höstdag i Stockholm.


*4
Eva Johansson, ”Jag ser berättelser i bilder”, Allt om böcker 1994:2
*5 Mählqvist, s. 143.

till början



Verklighetstroget språkbruk


Ett annat berättartekniskt grepp som bidrar till den realistiska känslan är stilen på språket. Wahl bygger upp väldigt verklighetstrogna dialoger som ger en typisk avbild av hur ungdomsspråk kan låta. Språkbruket förefaller många gånger väldigt äkta; äkta på det sättet att de ibland närmar sig talspråk, i form av uttryck som exempelvis ”dom”, ”hajaru” eller ”pajad”.
Något som både förankrar romanen i sin Stockholmsmiljö och ger en känsla av realism är att författaren då och då i dialogerna sticker in dialektala ord och uttryck. Dessutom består dialogerna av flera ord som direkt kan förknippas med undomligt språkbruk. Detta bidrar till att språket blir mer talspråkligt och dialogerna framstår därmed som väldigt levande och verklighetstrogna:
  -Jevlar. En rysk grodman, hjälp! vrålar Fläsket när han öppnar dörren.
-Tjena, säger Jacob och stiger in.
-Skall vi torka brallorna dina? frågar Fläsket.
[...]
-Haru badat? frågar Mia och lyfter en tekopp, dricker och iakttar Jacob under lugg.
-Vilken skön rock! säger Ödlan och tar tag i rocken när Jacob passerar förbi henne på väg till en av korgstolarna.
-Tjärlock Hålmes, säger Mia och sätter tillbaka tekoppen på knäet. Kommer du ihåg när vi lekte Tjärlock Hålmes?
-Jag fick vara doktor Vattsån jämt, säger Ödlan. (s. 66-67).
Ordvalen, talspråkskänslan samt den karaktäristiska Stockholmskan med dess säregna
e-liknande ä-ljud ger en trogen bild av hur ett vänskapligt samtal några Stockholmsungdomar emellan skulle kunna låta. Dessutom bidrar deras speciella smeknamn till att tydliggöra deras åldersgrupp.

Ungdomlig jargong

Något annat som ger ett ungdomligt intryck är den jargong som Wahl låter lysa igenom i vissa passager i texten. Det finns ett speciellt tonfall i yttrandena som förefaller väldigt typisk för ungdomars sätt att tala och resonera. Tonen är framför allt ironisk, samtidigt som där ibland finns en nästan vemodig underton. Författaren beskriver inte bara händelser och dialoger i ett nuläge, utan lägger även in kommentarer och reflektioner . *6 Detta blir många gånger väldigt lustigt. Ett bra exempel på detta är när Jacob får träffa sin mors nya man, Ragnar, för första gången. Beskrivningen av honom och Jacobs bedömning av den stackars mannen är dråplig:
  Ragnar är en man med kulmage under den vita skjortan, grått vågigt hår och stora, nästan svullna läppar. Särskilt underläppen ser extra svullen ut. Den hänger liksom ut på hakan och Jacob fastnar med blicken vid den. Han tycker genast illa om den och upplever starkt det obscena i att hans mor skall kyssas av en karl med en sådan överdimensionerad underläpp.
[---]
-Man skall spänna fjädern, skall man inte? hör han Ragnar bakom sig och han tycker redan illa om karln. Det är inte bara den överdimensionerade underläppen utan också den oljiga rösten. Precis den sortens karl som genast han träffat en kvinna rusar till NK och köper svarta underkläder.
(s. 114-115).
Den här tonen påminner något om den hos J.D Salingers huvudperson Holden Caulfield i The Catcher in the Rye. Wahl har själv medgett att han i viss mån fått inspiration av denne amerikans litterära stil .*7 Det speciella med denna stil är blandningen av flera olika hopsatta komponenter; tonen innehåller både ironi, överdrifter och något förhastade slutsatser eller fördomar. Helheten framstår som ett ganska typiskt sätt att tänka för en ung och något obalanserad tonårskille.
Jacobs bedömning av Ragnar är entydig; han har inte särskilt mycket till övers för denne man. Beskrivningen är både roande och intelligent då den ungdomliga tonen blandas med ett ganska vältaligt språkbruk:
  Och Ragnar berättar varifrån vinet kommer och hur det är skördat. Uppenbarligen är han en man som anser sig begripa sig på viner. Jacob finner detta odrägligt och pretentiöst men passande till, och helt i stil med den svullna underläppen, som naturligtvis blivit missformad av att tusentals vinglas tryckts mot den. (s. 116).


*6:
Lundqvist, s. 118.
*7: Ibid., s. 249.

till början


Detaljen i fokus


Något som ägnas särskilt mycket utrymme åt i Jac Uppmuntraren är de triviala detaljerna *8. Det blir som en lustig kontrast till de fåordigt beskrivna känslorna och tankarna hos Jacob. De senare beskrivs endast mycket kort eller inte alls, eller gestaltas i form av yttre symbolik. Däremot berättar författaren in i minsta detalj om helt oväsentliga företeelser i Jacobs vardag, händelser som inte på något sätt för berättelsen framåt, utan snarare på ett plötsligt sätt avstannar berättandet, stampandes på samma plats:
  Med högra handens långfingernagel börjar han peta smuts under pekfingernageln på vänsterhanden. Han sitter där och petar under sin nagel tills vattnet sjuder på spisen. Då slår han det över en tepåse och blåser på teet medan han försöker dricka av det innan det blivit brunt. Och nästan med detsamma lyfter han upp tepåsen och slänger den tvärs över köket och påsen försvinner ner i vasken. (s. 6-7)
Själva ”intrigen” blir på något sätt satt i andra hand *9, medan orden slösas friskt på de ovidkommande vardagsföreteelserna. Informationen kan tyckas lite väl överflödig ibland. Effekten blir bitvis tuggande och malande, men på samma gång blir bilden av skeendet så pass tydlig och exakt att den framstår som väldigt realistisk och närvarande. Texten blir som en tydlig och informativ, nästan instruerande bild:
  ...när han kommer hem tar han två hamburgare ur frysen och steker dem i den stora stekpannan samtidigt som han värmer brödet i den mindre pannan bredvid. Så skär han tomater och grönsallad och så äter han och dricker två glas mjölk och sedan äter han ett paket glass och därefter sätter han sig en stund med engelskan... (s. 31).


*8:
Ibid., s. 273.
*9: Ibid., s. 265.

till början


Spår ifrån islänningasagan och Hemingway

Korthugget och långrandigt

Mats Wahl säger själv i intervjuer att han tagit mycket intryck av och funnit inspiration i Hemingways sätt att berätta en historia*10 . Att berätta genom att synliggöra det inre med hjälp av yttre händelser, kan även spåras ända bak till det behavioristiska berättandet i islänningasagorna. Där återges inte karaktärernas inre med tankar och känslor; istället beskrivs deras fysiska reaktioner som yttrar sig p g a deras inre. Hemingway använde sig dessutom av ett ganska korfattat språkbruk *11. Den sortens berättande kan man se i Jac Uppmuntraren. Författaren använder till viss del detta lapidariska, d v s kortfattade men träffande språkbruk.
Det korthuggna berättandet är inte det enda säregna i Wahls roman. Liksom en kontrast till detta, varvas texten med polysyndeser *12, d v s meningar med en lång rad satser sammansatta med och utan komma, även detta en teknik som Hemingway använde sig av *13. Dessa så olika tekniker framträder ganska markant i förhållande till varandra. Det korthuggna berättandet används då historien rör vid romanens egentliga intrig, den hemliga historien mellan Jacob och Maria;
  Så har Maria rest sig. Hon står bredvid spisen och tänder gasen. Jacob iakttar hennes höfter bakifrån. Det syns inte. Inte ännu. Fostret som en groda. Ännu mindre. Som ett grodyngel i henne. Hans foster. Hans grodyngel. Hans barn. Jacob räknar. Åtta veckor från dagen i augusti. (s. 39).
medan polysyndesen används vid de detaljerade beskrivningarna av trivialiteter som t ex vad Jacob tar fram ur kylen och hur han tillagar sina måltider etc:
  Så äter han hamburgarna mellan skivor av vitt bröd och han har täckt brödet med chilisås och sedan ställer han köksredskapen åt sidan och torkar ur stekpannan och sedan går han in till sig och lägger sig på sängen med boken om Jack Uppskäraren. (s. 61).
Effekten av att blanda dessa båda stilvarianter blir att historien tycks röra på sig. Berättelsen känns mer varierad och författaren undviker på så sätt att monotoni uppstår.


*10:Lena S Karlsson, ”Han blev författare när Hemingway sköt sig”, Tidningen Boken, 1996:6
*11:Lundqvist, s. 259.
*12:Ibid.,s. 273.
*13:Karlsson

till början

Den objektive berättaren

Mats Wahl underskattar inte sina läsare. Han låter dem stå för en väldigt betydelsefull roll i läsandet, nämligen tolkningen av romanen. Han tar själv inte ställning till sina huvudpersoners handlingar eller egenskaper. Istället berättar han om dem på ett väldigt objektivt sätt utan försköningar och utan att dölja eller förklara eventuella skuggsidor *14:
  Jacob sätter sig upp. Blodet droppar på hans tröja. Fläsket sätter sig på knä bredvid Jacob. Han är röd i ansiktet. Håret står på ända.
-Vafan tog åt dig?
-Du trampade på mig.
-För det behöver du väl inte strypa mig...?
-Jo, det måste jag, svarar Jacob.
-Jävla dåre! Jag skallade dig. (s. 47).
Ingen förklaring eller ursäkt ges till Jacobs och hans väns plötsliga, våldsamma beteende. Författaren beskriver endast deras handlande och lämnar läsarens eventuella frågetecken obesvarade.
Wahl räds inte för att skildra mer kontroversiella ämnen som våld, osympati eller sex och erotik. Han moraliserar eller predikar inte för sin publik, utan lämnar över sin historia och låter det vara upp till läsaren att skapa sin egen uppfattning och tolkning, liksom hans förebild Hemingway gjorde *15.

Indirekt information

Något som är typiskt för Mats Wahls berättarteknik är att han ”hemlighåller” mycket i texten *16. Man får inte alltid veta exakt vad som har hänt, håller på att hända eller på vilket sätt det händer. Istället antyder författaren vad som sker så att läsaren på ett indirekt sätt kan förstå det som händer, fast utifrån sina egna slutsatser. Antydningarna är dock många gånger väldigt tydliga, utan att de för den skull på ett explicit sätt uttrycker fakta. Återigen tydliggörs läsarens delaktighet och betydelse för romanens tolkning.
Som läsare lägger man ihop ett och annat i romanen och får allt eftersom sina misstankar allt starkare bekräftade av den indirekta informationen som ges. Ett tydliggörande kan vara på sin plats. Ganska tidigt i Jac Uppmuntraren anar man att Jacob haft en ”affär” med sin pappas nya flickvän. Något tycks nämligen gnaga på hans samvete samt att han blir nervös och rastlös i Marias närvaro. Misstankarna får sin bekräftelse i ett kortfattat men väldigt talande samtal mellan dem båda:
  -Jag har tänkt tala om det för pappa, säger han.
Maria lägger ifrån sig gaffeln och tittar på honom.
-Om oss?
-Ja.
Maria ser på honom en stund.
-Ja, det kanske är bäst, säger hon. (s. 51-52).
Likaså i slutet av historien, då Jacob skriver ned händelsen vid uppsatsskrivningen i skolan under ämnet ”En händelse som förändrat mitt liv”, får vi de sista misstankarna bekräftade:
  Och jag bestämde mig för att aldrig mer segla med dem. Det gjorde jag. Och om du inte begriper varför så begriper du inte särskilt mycket, det är det enda jag kan säga, för jag hade verkligen varit med om nåt som förändrade mitt liv. (s. 146).
 
Än en gång antyds att något har skett, utan att något egentligen avslöjas tydligt och direkt med ord. Detta sätt att berätta, att delvis undanhålla informationen, ger en ganska laddad och spännande effekt. Dessutom höjer det successivt stämningen i romanen.


*14: Ibid.
*15: Birgitta Fransson, ”Om livet som ett isflak”, Opsis Kalopsis, 1990:2
*16: Lundqvist, passim.


Liksom kinesiska askar

En rolig detalj är Jacobs uppsats i slutet av romanen. Den är skriven på precis samma sätt som den övriga romanen, fast med två undantag. Det ena är att uppsatsen är skriven i jag-form av huvudpersonen, medan romanen berättas i tredje person singular av författaren. Det andra är att romanens historia berättas i presens, till skillnad från uppsatsens berättelse i imperfekt. De övriga stilgreppen som hittas i boken finns också med i uppsatsen. Det är fokusering på detaljerna; många ord och mycken omständlighet ägnas åt att berätta om små sidohändelser. Stilen är liksom i romanen i övrigt varvad med kortfattade meningar och de långa polysyndeserna. Även den indirekta informationen med antydningar istället för precisa beskrivningar kan återfinnas i Jacobs uppsats. Uppsatsen är således en miniatyr av hela romanen, inuti den, liksom kinesiska askar.

till början


V. AVSLUTNING

Mitt syfte med uppsatsen var att ge en tydlig beskrivning av Mats Wahls litterära teknik; hur har han berättat Jac Uppmuntraren? Dels för att han har en mycket intressant och spännande berättarteknik, men även för att uppmärksamma hur viktigt och lärorikt det är att inte bara fokusera på innehållet i böcker, som visserligen kan vara nog så spännande, utan att man även ägnar tid åt formen på berättelsen.
Som blivande gymnasielärare är det viktigt att försöka se till alla aspekter och intressen vad gäller undervisningen. Av egen erfarenhet vet jag att litteraturmomenten i skolan tyvärr kan vara väldigt enformiga; eleverna läser ett antal romaner och skriver därefter en recension av innehållet. Det är i sig inget fel, men blir det en tradition är det förståeligt att eleverna tappar intresset för både litteratur och svenskämnet som sådant. Eleverna blir visserligen duktiga på att referera och sammanfatta innehållet, men de blir helt främmande inför att ens komma att tänka på hur texten är uppbyggd.
När Mats Wahl reser runt i olika skolor, är det just detta han tar upp med eleverna, nämligen formen och stilen på litteraturen. Han diskuterar olika texter med klassen och låter dem sedan själva prova på att skriva egna texter med olika sorters berättargrepp. Detta har mottagits med stor entusiasm och nyfikenhet av eleverna, med kommentarer som: ”Va, är det gjort på något särskilt sätt?” *17
Det här sättet att arbeta med litteratur verkar vara både engagerande och intressant. Det borde vara självklart att diskutera relationen stil - innehåll - form*18 i olika texter i skolan. Som det framgår av min analys finns det ju så många olika spännande saker att undersöka i en texts uppbyggnad; man kan hitta symboler, paralleller och olika kopplingar till annan litteratur än den som undersöks. Detta borde ge ett större perspektiv på litteraturundervisningen, samt ge eleverna djupare insikt och kunskaper i ämnet.
Slutligen, som en konklusion av min uppsats och en uppmaning till oss alla, citerar jag Mats Wahl själv: ”Fråga inte bara vad det handlar om - fråga hur det är gjort...” *19



*17:Gunilla Molloy, ”Va, är det gjort på något särskilt sätt?”, Svenskläraren 1987:1
*18:Mats Wahl, ”Fråga inte bara vad det handlar om - fråga hur det är gjort...”, Svenskläraren 1987:1
*19: Ibid.

VI. LITTERATURFÖRTECKNING

Algulin, Ingemar; Olsson Bernt, Litteraturens historia i världen (Stockholm, 1997)
Bibliotekstjänst, De skriver för alla åldrar från Birgitta Bergman till Monica Zak Tretton nya porträtt av svenska ungdomsförfattare, Stefan Mählqvist, Mats Wahl (Lund, 1988)
Fransson, Birgitta, Om livet som ett isflak, Opsis Kalopsis 1990:2 s.18-22
Johansson, Eva, Jag ser berättelser i bilder, Allt om böcker 1994:2, s.62-65
Karlsson, Lena S, Han blev författare när Hemingway sköt sig, Tidningen Boken 1996:6, s.13-17
Lundqvist, Ulla, Tradition och förnyelse svensk ungdomsbok från sextiotal till nittiotal (Stockholm, 1994)
Molloy, Gunilla; Wahl, Mats, Fråga inte bara vad det handlar om - fråga hur det är gjort... Svenskläraren 1987:1, s.10-14
Wahl, Mats, Jac Uppmuntraren (Stockholm, 1987)

till början