B-uppsats ht2002
Institutionenför litteraturvetenskap
ochnordiska språk
Umeåuniversitet
Handledare:Bertil Westberg
INNEHÅLL
I. INLEDNING Sida
Bakgrund.................................................................................................................. 3
Syfte,frågeställning och avgränsning.................................................................. 3
Materialoch metod................................................................................................. 3
Stilistik..................................................................................................................... 4
Bokenshandling...................................................................................................... 4
II. ANALYS
Kontrasteri sig - ledigt och lyriskt ........................................................................... 7
Och-inleddameningar .............................................................................................. 8
Upprepningar........................................................................................................... 9
Tilltalarläsaren .......................................................................................................... 10
Ironi ........................................................................................................................... 11
Karaktäriserandedialog – objektivt berättande.......................................................... 12
III.AVSLUTNING................................................................................................... 14
IV.LITTERATURFÖRTECKNING....................................................................... 15
I. INLEDNING
Mats Wahlsböcker har sedan många år tillbaka funnits i min bokhylla ochde har med åren blivit allt fler. Först på senare år harjag förstått att inte bara innehållet intresserat mig; minstlika fascinerande är hans sätt att berätta. Berättelsernaär välgjorda och genomarbetade och lämnar mångagånger starka upplevelser och intryck med många nya funderingar.När jag så läste Den osynlige, som utgavs år 2000, upptäckte jag att Wahl hadeförnyat sin berättarteknik. I denna roman synliggörsnämligen samspelet mellan innehåll och form extra tydligt, liksomförhållandet mellan texten och läsaren. De effekter som textenhade på mig som läsare gjorde valet av uppsatsämnetämligen enkelt för mig; givetvis skulle det bli en stilanalys.
Syftet meduppsatsen är att göra en stilanalys av Mats Wahls roman Denosynlige. De frågor jag utgårifrån i min undersökning är:
* Vilkastilgrepp används i romanen?
* Hur ser de utoch vilket syfte har de?
Jag ämnarundersöka och ge exempel på några stilistiska tekniker iromanen samt diskutera deras effekt. Eftersom detta är en mindre uppsatsär utrymmet för analys något begränsat. Därförhar jag valt att undersöka ett mindre antal stilgrepp. Urvalet baseraspå de, som jag bedömer det, mest centrala greppen i romanen.
Det primäramaterialet har givetvis varit Den osynlige,som jag har närläst och analyserat. Förutom den romanen har jaghaft ett antal böcker i ämnet stilistik samt ett par artiklar omWahls författarskap och berättarteknik till min hjälp föratt underbygga min analys.
Referensmaterialet,det vill säga stilistikböckerna och artiklarna, refereras till medvanligt notsystem längst ned på sidorna. De sidhänvisningar somstår inom parentes och följer efter citat ur romanen är följaktligenhänvisningar till Den osynlige.
Stilistikhandlar om en texts effekt. Som stilistiker undersöker man det specifikaförhållandet mellan hurnågot berättas och vadsom berättas i en text och den effekt som den relationen har påtextmottagaren. Stilistik handlar således om förhållandetmellan form, innehåll och verkan.
Bokenshandling
En kortpresentation av romanens handling kan vara till fördel förbättre förståelse och tillgodogörande avundersökningens innehåll.
En dagupptäcker Hilmer, som går i högstadiet, att han blivit osynlig.Han förstår inte vad som har skett, men börjar ana attnågot förskräckligt har hänt honom, då polisenkommer till skolan och börjar fråga ut skolkamrater och lärareom hans försvinnande. Hilmer inser snart att den enda chansen att fåreda på vad som har inträffat är att följa efter polisenFors, som utreder fallet.
Romanen ärsåväl en ungdomsbok som en polisdeckare, med allvarligt ochskrämmande innehåll som bland annat nynazism och brutal misshandel.
II. ANALYS
Den osynlige
Resultatet avundersökningen har sammanställts och delats in i tvåhuvudkapitel, kontraster och läsarensroll. Dessa kapitel består i sin turav några stycken där berättargreppen i romanen exemplifieras,förtydligas och kommenteras.
Ser man tillhelhetsbilden av romanen, är den uppbyggd av ett spel mellan olikakontraster på flera nivåer. Vissa stilgrepp kontrasterar motvarandra, medan andra samtidigt kan vara en kontrast i sig själva.
Berättelseni romanen inleds på ett för skönlitteratur relativt vanligtsätt, med skönlitterär prosa varvat med dialog mellankaraktärerna. Efter ett antal sidor, precis när läsaren harkommit in i handlingen och börjat ana att något förfärligthar hänt, kommer ett annorlunda textstycke, en så kallad stilmarkör
Runthonom
doften
avmultnade löv.
Som om det inte vore majutan
omhösten.
Intelärkornas tid
intesvalornas utan
kråkornas.(s. 112)
Innehålleti dessa lyriska stycken varierar något; ibland föreställer denågon av karaktärernas tysta tankar, exempelvis Hilmers eller Fors.
Hanmindes stenfalken.
Hansökte tänka:
mintid skall inte vara
Andragånger fungerar de som någon slags allvetande berättare somavslöjar för läsaren vad karaktärerna inte vet eller intekan se. Till exempel beskrivs Hilmer, dels hans utseende, som ju ingen kan seeftersom han är osynlig, dels hans känslor som bland andrabestår av vånda och smärta.
Osynlighetenssmärta.
Denplågade kroppens smärta.
Genom att brytaut vissa element ur texten på detta sätt kan författarenåstadkomma en stilistisk effekt, nämligen att läggasärskild betoning på något speciellt textparti. Eftersommeningarna är korta bromsas läsningen upp, vilket i sin tur gerstörre tyngd åt den utbrutna texten. [3]
Att berättaen historia på detta sätt gör texten dessutom väldigtvariationsrik, både till form och till innehåll. Kontrasternamellan den framåtflytande prosan och de mer lyriska inslagen skaparrörelse i berättelsen. En dynamisk känsla uppstår i taktmed att prosan leder läsaren följsamt framåt medan depoesiinspirerade styckena med en allvarlig stämning ger läsaren tidatt stanna upp ett ögonblick i berättelsen. Med romanens allvarligaoch starka tema i åtanke kan detta slags berättande vara ettsätt av författaren att medvetet skapa små avbrott i handlingenoch mana läsaren till eftertanke.
Ett annat inslagi berättelsen, som liksom de lyriska textstyckena utgör en kontrasttill den berättande prosan, är de ofta förekommande,långa, näst intill tjatiga dialogerna mellan karaktärerna.Författaren använder huvudsakligen direkt anföring vidtalsituationerna, vilket innebär att replikerna återges ordagrantoch markeras med så kallade pratminus[4] eller talstreck.Sällan anges vem som har talat och det ger dialogerna en pratig effekt.
-Vadkostade hans körkort?
-Femtontusen.
-Vardet du som betalade?
-Ja.
-Ochbilen?
-Hanköpte den för elva.
-Ochdet var du som betalade?
-Ja.
-Dinasparpengar?
-Ja.
-Detär dyrt med barn.
-Detär känslorna som kostar.
-Hurmenar du?
-Manhade inte tänkt att det skulle bli såhär.
-Hurhar det blivit?
-Enson som bara hatar.
-Ärdet allt han gör?
-Detär i alla fall det enda han pratar om.
-Vemhatar han?
Samtidigt som dekorthuggna, oräkneliga replikerna kan förvirra läsarennågot, skapar de ett tempo i berättelsen. De snabba replikskiftenaleder handlingen framåt och framkallar en naturlig samtalssituation. Denlediga stilen med talspråksinslag som exempelvis ofullständigameningar och enstaka svarsord, åstadkommer en känsla av vardaglighetoch realism.
Dialog meddirekt anföring är ett betydelsefullt berättartekniskthjälpmedel. Den direkta anföringen fyller nämligen en viktigfunktion i berättelsen. Då dialogen är skriven i presens,skapas på så sätt en stämning som präglas avnärhet och verklighetsföreställning. Replikerna kan hjälpatill att lyfta fram eller ge upphov till viktiga och avgörande händelseri texten.
Några avde stilgrepp som författaren använder i romanen är inte barakontraster i förhållande till något annat. De fungerarockså som kontraster i sig själva. Liksom tidigare grepp handlar detäven här om en ledigare stil gentemot en högre, mer lyrisk stil.
Huruvida detär tillåtet att inleda meningar med ordet och
I Wahls roman syns och-inledda meningar på var ochvarannan sida. Där dessa meningar förekommer står de alltidförst i ett nytt stycke eller först på en ny rad, vilketinnebär att det finns ett system i användandet. Det äralltså inte en slump att de finns där, utan det är ettmedvetet, om än tjatigt stilgrepp av författaren. Bruket av dessameningar är aningen kontroversiellt, för det första att deöver huvud taget finns där och för det andra att de ärväldigt ofta förekommande.
Ochtårarna.
….
Ochi personalens kafferum satt Hilmer Erikssons flickvänframåtböjd med huvudet i sin mors knä och hon grätså att hon knappt kunde hålla sig kvar på soffans sits.
…
OchHilmer, det som också var Hilmer, fanns där i rummet och hansökte trösta henne genom att viska ”Ellen, jag är hosdig”.
…
Ochde reste sig båda och gick ut till den mörkblå bilen medbuckla på höger framskärm och de tog plats bredvid varandra ochkyrkoherde Stare körde ut från parkeringen och upp påvägen.
…
Ochefter ännu en stund:
…
Ochhon grät.
…
Ochså teg de. (s. 170-172)
Å enasidan är den här sortens meningar, som är ganska enkla ochinleds med och, bidragande till enledig, näst intill talspråklig stil.[6] De skapar en vardagligkänsla i texten. Man får intrycket att detta händer just nu,nästan som om läsaren finns med i romanen och tittar på, likten åskådare. En annan effekt blir att styckena kan uppfattas somtjatiga och enahanda och även det bidrar till vardaglighetskänsla ochverklighetsintryck
Å andrasidan kan de och-inledda meningarna vara väldigt effektfulla påså sätt att de åstadkommer en poetisk stämning.Berättelsen kan med denna teknik bli högtidlig ochstämningsfull. Texten påminner om religiös prosa eftersomtekniken leder tankarna till tidigare versioner av Bibeln, där just dennaberättarteknik används väldigt frekvent, bland annat iförsta Moseboken.
OchGud sade:..
…
Ochdet vart afton…
…
Med Bibeln somparallell blir kontrasten tydligare mellan den tjatiga, vardagligare ochlägre associationen och den mer värdiga och högre stilen somförknippas med Bibelspråket.
Ett annatberättargrepp som också har en kontrastfylld innebörd ärupprepningar av ord och fraser. Precis som de och-inledda meningarna kanupprepningar uppfattas både som tjatigt och långdraget men somstilgrepp fyller de några viktiga funktioner.
Upprepandetssyfte och effekt kan vara olika. Det beror förstås på vilketord som upprepas och var man väljer att placera upprepningen. Enstaka ordkan utgöra nyckelord som binder samman associationerna och bildar entolkningsram för texten.
Wahlanvänder upprepningar på flera sätt, både utsträcktöver mindre textstycken och genom hela romanen. De och-inledda meningarnaär ett exempel på det senare. Eftersom de ständigtåterkommer romanen igenom, fyller den sortens upprepning en textbindandefunktion
Det finns olikasorters upprepning, identisk eller varierad. Den identiska innebärordagrann upprepning, medan den varierade upprepas med något ordändrat; den är med andra ord varierad. [11]
I Denosynlige kan man hitta båda sorternaav upprepning. Meningen Låt dig inte förhärdas
Som effektmedelkan upprepningar vara fokuserande eller intensifierande stilfigurer
Något somär karaktäristiskt för Mats Wahls författarskap ochåterfinns i de flesta av hans romaner är att han låter sinaläsare utgöra en viktig del av berättelsen. Ofta handlar det omatt Wahl berättar och läsaren tolkar[13].
I stället för att docera och mästra berättar
Dettaberättarsätt gäller även för Den osynlige
I Denosynlige medverkar läsaren synligt iberättelsen, på så sätt att denne uttryckligen tilltalasmed du eller inkluderas i oss
Fast han var osynlig.
Utom för dig.
Du ser honom.
Hans förstördaansikte.
Vad harman gjort med hans ansikte? (s. 29)
Men det skulle skeförst senare.
Först om en litenstund.
Ännu satt hon däroch bad till den Gud som hon aldrig trott på
och hon hoppades.
Hoppet.
Snart skulle detkännas som om hon ingenting hade att hoppas
på någonsinmer.
Men hon var inte därännu.
Han levde.
En litenstund till. (s. 170-171)
De vacklar bredvid oss,legioner, kohorter, arméer av osynliggjort liv och går däroch viskar till oss om sina ibland olevda liv, om förhoppningar ochlängtan.
Och det händer att vihör dem.
Då fylls vi av lustatt säga ”någon har förlorat sitt liv och kanske var detför min syns skull, för att jag skulle bli seende”.
Den osynlige synlig.
Det kunde vara jag.
Det kundevara du. (s. 167)
Ironi
En annanstilfigur som kommer till sin rätt först i läsarensförståelse av texten är ironi. Ironi kan gälla enskildauttryck eller hela textavsnitt och innebär att författarenanvänder uttryck som betyder motsatsen till vad som sägs.Framställningen stämmer således inte med verkligheten.Användandet av denna teknik ställer krav på läsaren, sominte får göra en bokstavlig tolkning av det skrivna. Påså sätt tar författaren en risk i att använda ironi.
Wahlanvänder sig av ironi lite försiktigt i romanen, och där detanvänds är det ganska tydligt och ger situationen en dråpligton.
-(…) Han öppnade i bara kalsingarna. Det är också ettjävla sätt.
Johanssonsåg sig omkring. Han tycktes rejält indignerad.
-Jagkunde ju haft en kvinnlig kollega.
-Detkunde ha varit jag, sa Carin Lindblom. Jag hade svimmat om jag fått se enkarl i bara kalsingarna.
…
-Senblev vi insläppta, sa Stenberg.
-Hankliade sig på pungen hela tiden, sa Johansson.
-Dethade jag velat se, påstod Carin Lindblom.
…
Stenbergfortsatte.
-Varär grabben? sa vi.
-Gubbenbara klia sig på pungen, upplyste Johansson.
-Dethade jag velat se, påstod Carin Lindblom igen.
BådeStenberg och Johansson stirrade på henne.
Detdråpliga består av att Johansson inte förstår ironin idetta fall, vilket har en fördummande och löjliggörande effektgentemot honom. Ironi kan alltså användas för att markeraöverlägsenhet och för att göra sig lustig över den mantalar till.
Karaktäriserandedialog - objektivt berättande
Det som kanskeallra mest visar hur stor och betydelsefull läsarens roll är iromanen är Wahls objektiva berättande. Med Hemingway somförebild låter han läsarna stå för tolkningen, utanatt fördöma eller upphöja, varken de onda eller de goda
-Jaså,Båge ska skriva?
-Intevet jag, sa Fors.
-Honär ju journalist. Hon skriver om vad som helst. Det vet du väl, hursåna är?
-Hurär såna? frågade Fors.
…
-Vihar för en sjuhelvetes massa pengar gett en reklambyrå i uppdrag attsälja den här kommunen i Tyskland. Vi har precis dragit igången annonskampanj i Berlin, München och Köln. Vi vill ha hit tyskaturister. Det är den här ortens chans. Och så kommer du.
-Ja,så kommer jag, sa Fors.
-Såkommer du, upprepade Berg. Förstår du inte vad det kan betydaför oss om det blir naziststämpel på den här kommunen?
Repliker kanalltså vara personkaraktäriserande[19]. I dialogen ovanframträder de två männens olika intressen tydligt genom vad desäger och hur de säger det. Ur samtalet får läsaren enbild av karaktärerna utan att författaren behöver tala om detmed beskrivande ord.
Repliker skaparockså omväxling, eftersom de olika personerna självaframträder och beskriver sig själva genom innehåll och ordval.Dialoger kan spegla karaktärsdrag både vid mer vardagliga och tillsynes obetydliga samtal och vid mer laddade konversationer. Även attityderoch relationer kan avslöjas genom repliker. [20]
Att överlämna ställningstaganden tillläsaren ställer större krav på både författareoch läsare. Särskilt en berättelse som denna, som bådeupprör och väcker många moraliska frågor. Det gällerdå att författaren, trots sin objektivitet, är tydlig i sittsyfte med texten så att den inte missförstås av läsarenoch tolkas tvärtemot vad den var tänkt.
III. AVSLUTNING
Syftet meduppsatsen var att göra en stilanalys av romanen, vilket jag harförsökt göra så tydligt som möjligt med exempel,kommentarer och hänvisningar. Arbetet var både intressant ochgivande och jag märkte att ju längre jag kom i analysen, destostörre insikt fick jag om hur genomtänkt och väluppbyggd romanenär.
Liksom flertaletav Wahls böcker, är också Den osynlige
Eftersom dettaär en språklig uppsats har jag inte gjort någon analys avinnehållet i romanen. Innehållet bör dock kort nämnas medtanke på dess betydelse och samspel med formen, samt på grund avviss kritik författaren fick för romanen.
Den kritik Wahlfick för Den osynlige var att hanskrivit utan tydligt moraliskt ställningstagande. Vissa menade att detpå grund av detta uppstår en problematik; vems ansvar är detom läsarna väljer att sympatisera med de odemokratiska krafterna, detvill säga nazisterna?
Själv serjag inget större problem med detta, då jag uppfattar Wahls budskapsom väldigt tydligt. Kanske är det just för att han inteberättar hur vi ska tycka, utan tillåter oss tänka självasom budskapet går fram. Ingen vill väl bli skriven på näsanvilka åsikter man ska ha. Givetvis finns det en risk i att ta upp romaneni skolan, men den erfarenhet jag har av gymnasieelever är att de ärså pass vuxna och kloka att jag tror att det kan bli givande ochintressanta diskussioner om både innehållet och formen i dennaroman.
IV.LITTERATURFÖRTECKNING
Litteratur:
Cassirer, Peter,Stilistik & stilanalys (Malmö,1986)
FörstaMoseboken, första kapitlet, 3-22 (Stockholm, 1963)
Liljestrand,Birger, Språk i text, handbok i stilistik (Lund, 1993)
Lundqvist, Ulla,Tradition och förnyelse, svensk ungdomsbok från sextiotal tillnittiotal (Stockholm, 1994)
Melin, Lars;Lange, Sven, Att analysera text, stilanalysmed exempel (Lund, 1995)
Wahl, Mats, Denosynlige (Finland, 2000)
Tidskrifter:
Fransson,Birgitta, Om livet som ett isflak, OpsisKalopsis 1990:2 s. 18-22
Internet:
http://www.svd.se/statiskt/kultur/barnbocker/WahlMats_Den.asp(2002-11-26)
[8]